Tankar om undantagstillståndet
För någon dag sedan läste jag Dan Ekholms diskussion med en rikssvensk journalist. Temat var coronan och hur olika vi ser på den i Finland och Sverige. Främst fängslades jag av detta, när Nyland isolerades. Jan-Erik Andelin hade diskuterat med någon rikssvensk som gråtit för Finlands skull. Även i Dan Ekholms diskussion framgick att den som är bosatt i Sverige upplevt obehag, eftersom militären var aktiv som stöd vid "gränsen". Vad kände jag i slutet av mars, när Nyland isolerades? Jag var glad att ena sonen lytt vår uppmaning att komma hem innan gränsen stängdes. Visst, han kunde ha fört smittan till Österbotten. Men han var också i en miljö där vi har ett nätverk som kan hjälpa, en omgivning där man kan gå ut - även om det skulle ha blivit utegångsförbud. Den andra sonen vägrade komma hem. "Hellre inlåst än utestängd." Vad kände jag? Visst. Jag grät. Nu sitter han där på obestämd tid. Jag har inte möjlighet att åka och hälsa på och hjälpa honom om han blir sju