Inlägg

Visar inlägg från februari, 2015

Pertti Kurikan nimipäivät

Jag har inte följt med UMK  i år, men roade mig med att se vem som ska representera oss i Eurovisionen i år. Jag hade ingen aning om vem dessa herrar var, så jag såg dem som ett protestfenomen. Nu, när jag läst in mig förstår jag att för dem är det här verkligen något stort för gruppen.  Jag gillade inte låten, och tycket först att "nu skämmer vi ut oss igen". Sedan, när jag förstod att alla medlemmarna har någon form av funktionsnedsättning började jag tycka att det var rätt låt som vann. Varför? För att jag tror att de inte alltid har det så lätt i livet och för att jag tror att detta är viktigare för dem än för många andra av oss. Ta nu t.ex. Jennie Storbacka, Maria Höglund, Sarah Tiainen. De är vackra, de har fina sångröster, de är värda all framgång de kan få. Och de har säkert också haft motgångar i livet. Men jag menar att en seger i UMK kan betyda mera för någon som hela sitt liv haft någon funktionsnedsättning som gör att man inte betraktas som "normal" i

Sportlov

Nåja, något sportlov har jag inte sett till. Jag var i Vasa på måndagen och presenterade analysen av min videofilmade lektion. Tisdagen och onsdagen har jag i princip suttit hela dagarna vid datorn och läst och skrivit och läst igen. Ikväll ska vi få gäster, men det blev enbart på det villkoret att herr Nizze sköter allt det praktiska. Jag har endast skurat vessorna. Det är trevligt med gäster, men de här kommer inte så ofta. Jag skulle vilja att de känner sig välkomna och nu har jag helt enkelt inte tid att offra en dag på att städa och laga mat. Känner mig som en hagga, men jag vet precis hur nästa vecka ser ut och hur veckan därpå ser ut och så är det plötsligt deadline. Herr NIzze sa i går kväll att det inte kan vara meningen att man ska jobba sådär mycket. Tyvärr är det meningen. Jag räknade. 3 sp = 3x27 timmar arbete = ca 80 timmar jobb = 2 hela arbetsveckor. Nu har jag satt ca 18 timmar på uppsatsen. Problemet är bara att det är en massa annat man ska göra också. Planera lektion

"Sportlov"

Nåja. Sportlov har jag INTE. Dels har jag igen fått ont i halsen och dricker Finrexin och äter vitlök så det står härliga till. I går presenterade jag en uppgift inom kursen Motivation och lärande. Det var en videobandning av en lektion, som jag analyserat. I går kväll och i dag morse sammanställde jag sedan en uppsats och röstanalys. Dagen har gått åt till att sammanställa en portfölj inom kursen Motivation och lärande. Visst har jag lärt mig en del. Jag hittade en intressant avhandling på nätet. Men nu börjar jag vara trött. Jag lämnar inte in uppgifterna ännu, deadline är först omkring 12 mars. De får finnas kvar för eventuella korrigeringar. Men jag tror att jag är nöjd så här. Jag måste ju bli godkänd. Kanske inte med en femma och inte ens en fyra. Men jag tycker nog att jag uppfyller lärandemålen mer än väl. Så vi säger att jag jobbat för en trea. Jag kan meddela resultatet sedan, förstår att läsarna är mycket nyfikna.....;D Dagens skid-VM blev kanske inte som man tänkt sig. Me

Så är det lördag igen

Fru Nizzan tränade på morgonen. Sedan hem och duschade, iväg till frissan. Sedan hem, hämtade mamma, körde till affären och handlade. Herrarna hade förberett maten. Vi såg på skidåkning. För Kerttu Niskanen gick det helt OK. För Iivo Niskanen och Matti Heikkinen, Lari Lehtonen och Sami Jauhojärvi gick det mindre bra. Fast å andra sidan. Fru Nizzan sade före VM, att ifall finländarna börjar ta många medaljer i VM så blir hon mycket misstänksam. Det har ju kommit någon enstaka pallplacering i världscupen, men ingenting som skulle förebåda något medaljregn. Fru Nizzan har också förberett sin presentation till kursen motivation och lärande. Så. Nu återstår att träna texten som ska läsas i högmässan i morgon, hälsa på mamma en stund och vila. Nästa vecka blir det då att försöka författa 2 hemuppsatser på sådär 20-30 sidor sammanlagt. Och förbereda sex lektioner. Nu har jag bestämt mig för att göra dem på mitt sätt och inte försöka vara någon jag inte är. Då kan jag fokusera mera på att se

Fredag igen

Veckorna går så fort, att fru Nizzan inte hänger med. Hon börjar känna sig väldigt stressad och förstår inte hur hon ska hinna med allt. Tyvärr kan hon inte fördjupa sig varken i undervisningen eller i inlämningsuppgifterna så mycket som hon skulle vilja. Orken räcker helt enkelt inte till. Inte tiden heller. Det är frustrerande, eftersom fru Nizzan så gärna skulle göra ett bra jobb, få bra vitsord och vara en strålande lärare. Men tyvärr. Fru Nizzan får nöja sig med att vara en medelmåtta. Denna vecka har varit litet lugnare. Bilen är besiktigad. Tack och lov. Bara två egna övningslektioner. Den ena en fullträff, den andra (i dag) platt fall. Den som lyckades bäst berodde förstås på gruppen. Det är en otroligt trevlig grupp. De gjorde det jag bad dem om, de såg samband och försökte och sade till när jag skrivit något konstigt - på ett snällt sätt. Visserligen hade jag också planerat i detalj. Funderat på att skala av så det skulle vara enkelt, personligt... Sedan i dag... Jag jobbade

Måndag igen

Bilen är fortfarande på service. Få se när man kan börja köra lagligt med den igen. Fast jag är ju i gott sällskap. Minister Tuomioja har tydligen gjort samma sak som jag. Försenat sig med besiktningen, alltså. Och polisen tycks göra samma sak. Så jag tar det med ro. Problemet är att vi är två som borde kunna använda bilen. I dag använde fru Nizzan buss. Åkte halv åtta, kom hem klockan halv fem. Av den tiden hade hon tillbringat dryga tre timmar i buss och en knapp timme i bil. Fast hon fick mycket skrivet under resan. Det kan man inte göra när man kör bil själv. Fru Nizzan hade inga lektioner i slutet av veckan, åhörde endast. Det är väldigt givande det också. Vår handledare är verkligen skicklig på att väva samman saker och ting till en helhet, något fru Nizzan inte lärt sig på 25 år. NU är det litet för sent att lära en gammal hund sitta. Och fru Nizzan känner sig ganska uppgiven för tillfället. Lektionerna blir liksom inte till någonting. Hon hinner ingenting, hinner hon med myck

Lördag kväll

Kan bara konstatera att handledaren lyckades med det som inte fru Nizzan lyckades med. Handledaren fick det så klart och redigt och fick dessutom in en sak som fru Nizzan inte hunnit med. Mycket elegant. Jag har försökt analysera vad det var som gjorde att hon dessutom fick en reseplanering invävd. Det var så flytande så det är rent fantastiskt. Den röda tråden fanns där hela tiden. Tänk, om man kunde lyckas ha sådana lektioner. Ingenting var krystat och hon hann med allt. Jag är faktiskt imponerad. Ska väl säga att min studiekompis också lyckades väldigt bra i en åttondeklass. Sådana där dagar skulle fru Nizzan alltså helst krypa och dra något gammalt över sig. Men så konstaterar hon, att hon ju faktiskt valt att gå den här utbildningen dels för att få litet distans till jobbet, dels för att utveckla sin undervisning och dels för att få behörighet att arbeta som lärare. Så då är det ju bara inspirerande att se på lärare som lyckas med det fru Nizzan inte lyckats med. Fru Nizzan vet j

Men hur svårt kan det vara???

Här har jag undervisat i 25 år och tyckt att jag börjar kunna det där med att undervisa franska på grundläggande nivå. Så kommer jag till Vasa övningsskola och så klarar jag inte ens av att förklara skillnaden på manquer à och manquer de. Alltså jag skulle kunna gå och dra något gammalt över mig. Av mina utvärderingar från tidigare vet jag, att jag anses vara en trevlig och engagerad lärare som alltid är väl förberedd. Hur sjutton kan det då vara annorlunda när man står i övningsskolan? ' Och tidsplaneringen. Den har aldrig varit min starka sida och är det inte nu heller. Jag avskyr att fylla i dessa lektionsplaner som ska följa ett visst system. Det är mig så främmande. Mina lektionsplaner är löpande text, där jag skriver ner allt jag behöver tänka på. Där finns didaktiska frågor, där finns exempel och där finns saker jag behöver komma ihåg. Så står man där i övningsskolan med en konstig plan som man knappt kan läsa.  Nej. Det är inte lektionsplanens fel. Jag bara konstaterar....

Studentens liv

Efter en dryg månad som lärarstuderande kan jag konstatera att jag inte är säker på att jag skulle vilja vara lärare på riktigt. Hela tiden. Jag menar, man är ju aldrig ledig på kvällar och helger. Kom nu inte och säg att lärare bara jobbar sina undervisningstimmar och att det är bara studerande som jobbar som galningar. Jag har hört att vem som helst kan vara lärare. Det är ingen konst. Jag tycker att de som har den inställningen ska ta utmaningen att följa med en lärare från morgon till kväll, t.ex. en vecka.  OK. Vem som helst kanske kan vara lärare - men vem som helst kan inte engagera och motivera och hjälpa eleverna att lära sig något. Jag satt i princip hela söndagen och förberedde lektionen till måndag. I normala fall sätter jag förstås inte fem timmar på EN lektion. Men när man har nytt stoff, en ny ålderskategori, när lektionsplanen ska fyllas i på ett visst sätt och inte som jag brukar. Då tar det tid. Dessutom vill jag ju försöka tänka i nya banor - annars skulle jag inte b

Vilken vecka...

På torsdagen åhörde vi lektioner hade handledning. Sedan jobbade vi med vår kompanjonlektion. Tror aldrig jag satt typ fem timmar på en enda lektion tidigare. Nizze 2 med damsällskap hämtades från närbelägna staden på hemvägen. Damerna hade shoppat på Code, Nizze 2 hade mest varit med. Det blev så sent innan jag hämtat pizzor till kävllsmaten, att jag inte kom mig ut på någon promenad. Min motion denna vecka (förutom måndag kväll) har varit promenader mellan Academill och Övningsskolan. Inte mycket alltså. Natten mellan torsdag och fredag sov jag dåligt. Jag tror jag somnade två-tretiden och hade väckning klockan fem. Väckningen var tidig av den anledningen,att vi hade vår övningslektion klockan 8.15 och att jag dessutom hade en egen övningslektion omedelbart efteråt. Hur gick då övningslektionerna? Jag blir aldrig nöjd med en lektion. Speciellt inte när det är en övningslektion. Jag tyckte dock att den fungerade bra.Trots att det var första tillfället i grupperna, så tyckte jag att de

Murphys lag

Kan inte annat än konstatera att Mr Murphy alltid slår till. Omkring den 20 januari konstaterade jag att bilen behöver besiktas. Det var bara det, att när jag skulle boka tid, märkte jag att det var absolut sista dagen för mig att besikta bilen och jag hittade ingen tid den dagen, utan först följande eftermiddag. Jag har dock hört, att man får köra till besiktningskontoret, så det gjorde jag. Tyvärr var bilen så rostig att den inte godkändes. Jag har tid på mig att fixa det till 23 februari. Gladeligen har jag kört sedan dess. Vad hände i går när vi kom från Vasa? Jo, poliskontroll. "Alltså, det är ju körförbud på denhär bilen." Jag började förstås opponera mig och säga, att det sa ingen på besiktningskontoret. Helt sanningsenligt. Vi fick inga böter, men fick bara köra hem och sen till servicen. Vi har servicetid först nästa vecka. Så nu har vi en laglig bil som jag använder. Detta skulle aldrig ha hänt om jag jobbat normalt, haft vanlig lön, om Nizze 2 inte skulle ha haft f

det är inte sant!

på fredag börjar mina övningslektioner. Vad händer? Jo, jag har ont i halsen. På riktigt. Inte något som går över när man druckit kaffe. Och trött, förstås. Igår hade vi en föreläsning om verktyget Didactor. Ett verktyg som används för att öva språk med hjälp av dator. Visst finns det fördelar. Eleverna behöver inte lyssna så mycket till läraren, utan kan lyssna på datorn, öva uttal osv. Helt ok som hjälpmedel. Det viktiga är dock att det faktiskt finns ett pedagogiskt mervärde. Man ska inte bara överföra sin normala undervisning till nätet. Det ska ge något mer. Läraren som presenterade detta hade sina motiv klara. Jag använder ibland liknande som övningsmaterial. Ändå är jag delad. Måste barnen vara uppkopplade i skolan också... idag har jag hört på lektioner och varit på röstanalys. Vi har också försökt planera fredagslektionen. Svårt när man inte får ha hand om hela kursen...