Studentens liv

Efter en dryg månad som lärarstuderande kan jag konstatera att jag inte är säker på att jag skulle vilja vara lärare på riktigt. Hela tiden. Jag menar, man är ju aldrig ledig på kvällar och helger. Kom nu inte och säg att lärare bara jobbar sina undervisningstimmar och att det är bara studerande som jobbar som galningar. Jag har hört att vem som helst kan vara lärare. Det är ingen konst. Jag tycker att de som har den inställningen ska ta utmaningen att följa med en lärare från morgon till kväll, t.ex. en vecka.  OK. Vem som helst kanske kan vara lärare - men vem som helst kan inte engagera och motivera och hjälpa eleverna att lära sig något. Jag satt i princip hela söndagen och förberedde lektionen till måndag. I normala fall sätter jag förstås inte fem timmar på EN lektion. Men när man har nytt stoff, en ny ålderskategori, när lektionsplanen ska fyllas i på ett visst sätt och inte som jag brukar. Då tar det tid. Dessutom vill jag ju försöka tänka i nya banor - annars skulle jag inte behöva studera.

Måndagen började inte bra. När jag kom in till Vasa och skulle köra nerför backen till parkeringshuset, var det bara att konstatera att backen inte var sandad. Och backen är brant. Den var isig och snö ovanpå isen. Jag hade ingen fart alls. Bilen bara kanade nerför backen. Försökte vända in på brandgatan dit jag skulle. Det kunde jag glömma. Jag var i full fart på väg mot en stenfot. Tack och lov fanns det en liten snöhög som stoppade framfarten. Annars skulle jag ha kört rakt in i stenfoten eller tegelväggen. Visserligen inte så hög fart - men bilen skulle säkert ha blivit obrukbar. Jag fastnade i snön. Visste inte om jag skulle försöka backa eller försöka köra framåt. Om jag skulle hålla på bromsen eller låta bilen åka dit den ville. Jag kom mig därifrån. Problemet var bara att bilen fortsatte neråt - och där fanns många bilar parkerade. Jag hann se framför mig, hur jag brakade in i flera av bilarna. Men...konstigt nog klarade jag det hela. Jag kom ner, jag kom runt silorna (visserligen förbjuden körriktning, men nöden studerar inte juridik, som finnarna säger) och märkte att parkeringen på Strandgatan var avstängd. Fick sedan höra att det skett flera krockar där på morgonen. Nå, jag kom mig uppför Strandgatan, också uppför Biblioteksgatan och lyckades till och med svänga in på brandgatan och kom mig lyckligt in i garaget.

Lektionen senare på dagen gick väl inte så lysande. Jag vet inte. Jag filmades, det var några klasslärarstuderande och hörde på, jag fick inget riktigt flow. Vi diskuterade kring det senare, och var överens om att det var segt. Jag borde ha funderat ut olika nivåer på uppgifterna eller något, så ingen skulle ha fått tråkigt.  Vår handledare är toppen, ger konstruktiv kritik. Men ändå. Jag vet ju från riktiga livet att det är sällan man har en toppenlektion. Svårast har jag med tidspressen. Som vanligt.
Speciellt nu, när jag ska hålla 55 eller 75 minuter i stället för 90, som jag är van vid.

Men. Det ska väl gå. Jag har ju rutin. Och jag behöver inte en handledares beröm, det jag behöver är just konstruktiv kritik och råd. Att jag sedan höll på att skrika när jag såg mig själv på video, är en annan historia. Alltså det är hemskt. Jag har ett inställsamt flin - jag som trott att jag ser trevlig ut. Mina händer är hela tiden igång som om jag skulle hälsa som japaner eller så viftar jag. Ögonen flackar mellan studenterna, pappren och powerpointen. Och så viftar jag med en penna i handen. Stackars studerande som sett detta i 25 år.  Och min röst ska vi inte tala om. Det blir en pina att skriva analysen - då tvingas jag ju se en längre sekvens.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Utvärdering av YAZIO-appen

Bra ursäkter?

Semester i covid-19-tider