Inlägg

Visar inlägg från mars, 2014

Mopedknatter och liknande ljud

Tidigare i helgen beskrev jag tonårsmammans dilemma. Att våga lita på sina ungdomar men ändå vara tillräckligt sträng. Nizze 1 kom hem vid ettiden på lördag kväll. Nåja, söndag morgon. Vi vuxna gick och lade oss, men jag hade svårt att somna. Slutligen, där vid 2-tiden slumrade jag tydligen till. Bara för att  en stund senare väckas av motorcykelknatter. Jag blev så heligt förbaskad som man kan bli i den situationen. Vaknade till ordentligt och skulle gå och förklara för sonen och sonens kompisar att kommer man den tiden ska man vara mycket tyst. Det var bara det, att det varken var mopedknatter, motorcykelknatter eller sönernas kompisar. Det var Herr Nizze som snarkade så till den grad, att jag var tvungen att flytta ner till soffan i arbetsrummet. Så där fick jag. Egentligen ska man vara glad om kompisarna kommer HIT. Då vet man åtminstone var de är en stund. Men har man lite sömnproblem, blir reaktionen lätt som min blev. Samma sak hände första hösten Nizze 1 hade moped. Han hade

Öva, öva...

Jag håller på och övar. Övar för att kunna låta Nizzarna börja pröva sina vingar. Nizze 1 fyller snart 17. Om ett drygt år är han myndig. Om drygt 2 år lär det bli armén. Och sedan studier någonstans om Gud vill och vi får leva. Om en vecka ska Nizze 1 åka till Tyskland. Och just nu är jag nervös för att han är ute någonstans, utan att jag vet vad gänget sysslar med. Jag vet att på min tid interrailade ungdomar när de var 16. Och jag besökte min finska brevvän i Nakkila när jag var 16. Och jag tyckte min mamma var otroligt korkad, när hon inte var särskilt förtjust i den pojkvän jag presenterade när jag var just fyllda 18.  Jag var ju vuxen och förståndig och hade många exempel i min närhet som började vara ute och sällskapa fyra-fem år tidigare. När jag i dag ser tillbaka, så var jag givetvis mycket klokare och förståndigare när jag var 16, 17 och 18 år än mina söner är i dag. Givetvis kunde mina föräldrar lita mycket mera på mig än jag kan lita på mina söner. För jag var ju så exempl

Organisationsförändring

Jag är utbildad arbetshandledare. Jag borde klara en organisationsförändring, eftersom jag i teorin vet hur jag borde hantera organisationsförändringen. Men för att kunna hantera organisationsförändringen borde jag få gå i arbetshandledning, och det har jag (och knappast inte heller min arbetsgivare) inte råd med. Ja, vi har en organisationsutveckling på gång. Det är, om jag minns rätt, fyra år sedan sist. När jag började för 25 år sedan var vi statliga och det var väl sedan för ungefär fyra eller fem år sedan som vi blev privaträttsliga. Och för nio år sedan hade vi en examensreform. När vi senaste hade organisationsutveckling var det för att bereda oss för sämre ekonomiska tider, bli mera effektiva osv. Bengt Ahrenfelt har skrivit en bok som heter "Förändring som tillstånd". I den talar han bl.a. om  förändring på ytan och en riktig förändring. Personligen upplevde jag vår senaste förändring som en förändring på ytan. Samma folk var kvar, vi gjorde ungefär samma uppgifter

Fastetider

Steg i misstag på vågen hemma hos en bekant förra lördagen. Tyvärr visade vågen ungefär det jag misstänkt en längre tid. Fru Nizzan är sådär 15 kg för tung. Åtminstone 10. Tråååkigt. Och jag fastar inte fast det är fastetid, tvärtom.  Tänk, om jag inte skulle motionera. (Jag vägrar kalla det träna. Förra veckan var jag ändå ganska duktig. Promenad 2 km, gym 30 min på måndagen. På tisdagen promenad 30 minuter. På onsdagen jobbade jag kväll, så det blev ingenting med motionen. På torsdagen stabilitetsträning 30 minuter och på fredagen gym en timme. På lördagen cirkelträning 1,5 timmar. I måndags försökte jag börja löpträna, men det var inte roligt. Dessutom var det snö i dag och kall vind, så jag har bara stretchat, förutom en 15 minuters runda med hundarna. Fru Nizzan får nog bara konstatera att karaktären är noll. Men nog skulle hon må bra, om hon fick bort 10 kg till nästa år den här tiden. Att få på sig några kilogram per år är inga problem. Men att få BORT ett endaste litet gram,

Robinson

Jag är en Robinsonfantast. Det är få säsonger av Robinson, som jag helt missat. Under veckoslutet såg jag ett program "Robinson - vad hände sedan". Den mest färgstarka av alla deltagarna är nog Robinson-Robban. Dessutom är han ju, åtminstone i mina ögon, snygg att se på. Många gånger ogillade jag hans förehavanden i massmedia. Jag tror till och med han var till Jakobstad på turné - och målsättningen var visst att supa sig så full som möjligt. Eller något liknande. Döm om min förvåning, när jag på youtube en gång hittade en video, där han berättade att allt detta med att vara en halvbrottsling, att enda meningen med livet var att  festa, att han var lite galning, helt enkelt var ett spel för gallerierna. I helgens program sa han att Robert Andersson aldrig skulle ha räckt till - han är för tråkig. Därför skapade han Robinson-Robban. Den bild Robinson-Robban gav av sig själv nu, är något helt annat. Han är sambo, tvåbarnsfar och talade om hur han vill uppfostra barnen till att

Fastetid

Förra året var jag inte in på facebook under fastetiden. Tänkte försöka med samma bedrift i år, eftersom min karaktär är alldeles för dålig för att jag ska klara av att avstå från något annat. Däremot tänker jag inte försöka avstå från blogg eller internet. Därtill är jag för beroende. Det var en omtumlande dag i dag. Vi har sedan hösten väntat på besked om uppsägningar. Beskedet skulle komma denna vecka och det var med spänning jag gick till rektors informationsmöte. Jag kom någon minut försenad och märkte att det väsentligaste var sagt: det blir inga uppsägningar. Min reaktion är väldigt konstig. Jag borde vara glad och lättad och arbetsmotiverad, I stället har hela dagen gått åt till att tankarna gått runt, runt. Det var en sådan antiklimax, att jag inte riktigt kan känna mig glad. Man väntar sig att man själv och några till ska kallas in för att få besked om avsked. När beskedet sedan är det rakt motsatta kan inte hjärnan riktigt fatta det. Vi ska fortsätta spara och det blir for