Öva, öva...

Jag håller på och övar. Övar för att kunna låta Nizzarna börja pröva sina vingar. Nizze 1 fyller snart 17. Om ett drygt år är han myndig. Om drygt 2 år lär det bli armén. Och sedan studier någonstans om Gud vill och vi får leva. Om en vecka ska Nizze 1 åka till Tyskland. Och just nu är jag nervös för att han är ute någonstans, utan att jag vet vad gänget sysslar med. Jag vet att på min tid interrailade ungdomar när de var 16. Och jag besökte min finska brevvän i Nakkila när jag var 16. Och jag tyckte min mamma var otroligt korkad, när hon inte var särskilt förtjust i den pojkvän jag presenterade när jag var just fyllda 18.  Jag var ju vuxen och förståndig och hade många exempel i min närhet som började vara ute och sällskapa fyra-fem år tidigare. När jag i dag ser tillbaka, så var jag givetvis mycket klokare och förståndigare när jag var 16, 17 och 18 år än mina söner är i dag. Givetvis kunde mina föräldrar lita mycket mera på mig än jag kan lita på mina söner. För jag var ju så exemplarisk. Ja, jag var  fruktansvärt exemplarisk. Jag har försökt röka tobak en gång i mitt liv. Då var jag 16. Aldrig snusat. Aldrig provat droger. Aldrig varit full. Jag var fyllda 21, nästan 22, när jag överhuvudtaget smakade på vin första gången. Och jag har aldrig fått någon smak för alkohol. Så jag är alldeles för exemplarisk för att kunna jämföras med mina söner. Jag föll ju aldrig för något grupptryck. Eller...? Är mina söner lika exemplariska? Klarar de grupptryck? Är det bara jag som omyndigförklarar dem? Jag minns ju min ilska, när jag märkte att min mamma misstänkte mig för sådant jag aldrig gjorde i tonåren.  Så jag övar mig att försöka vara lugn och sansad när Nizze 1 är ute med sitt gäng. Helst borde jag få vara med och se till att de uppför sig som folk. Men jag försöker ta det lugnt och se på kommissarie Morse. Nej, att vara tonårsmamma är inte lätt. Det är bara det, att jag fått ha det väldigt lugnt. Hittills. Men som sagt, nästa vecka åker han till Tyskland, och då hjälper det inte hur nervös jag är. Han måste klara sig med gruppen och lärarna.  Och givetvis var jag varken klokare eller förståndigare än mina söner är i dag. Det som skiljer är, tror jag, att jag hade större respekt för mina föräldrar och att jag rörde mig inom församlingskretsar för det mesta ända tills jag var 17-18. Och på den tiden var det svart-vitt hur man skulle leva som kristen. Det fanns syndakataloger som gjorde att man hade dåligt samvete om man ens misstänkte att man var inne på fel väg. Ja, det var på gott och ont. Men jag brukar säga, att om jag visste att Nizzarna uppför sig som jag gjorde, så får de vara ute hela natten. Så mycket gott var det i respekten.