Organisationsförändring

Jag är utbildad arbetshandledare. Jag borde klara en organisationsförändring, eftersom jag i teorin vet hur jag borde hantera organisationsförändringen. Men för att kunna hantera organisationsförändringen borde jag få gå i arbetshandledning, och det har jag (och knappast inte heller min arbetsgivare) inte råd med.

Ja, vi har en organisationsutveckling på gång. Det är, om jag minns rätt, fyra år sedan sist. När jag började för 25 år sedan var vi statliga och det var väl sedan för ungefär fyra eller fem år sedan som vi blev privaträttsliga. Och för nio år sedan hade vi en examensreform. När vi senaste hade organisationsutveckling var det för att bereda oss för sämre ekonomiska tider, bli mera effektiva osv. Bengt Ahrenfelt har skrivit en bok som heter "Förändring som tillstånd". I den talar han bl.a. om  förändring på ytan och en riktig förändring. Personligen upplevde jag vår senaste förändring som en förändring på ytan. Samma folk var kvar, vi gjorde ungefär samma uppgifter även om man kanske fick ny förman som hade en annan titel. Den reform vi nu har, är påtvingad av ekonomin. Den kanske blir en riktig reform. Vi slapp bli uppsagda (denna gång), men det är mycket på gång. Hur ska vi klara av organisationsförändringar? Jag har suttit i möten i två dagar, i princip, och diskuterat vad som förväntas av oss. Nu är det lördag och jag känner mig bara trött och omotiverad. Har hur mycket som helst att göra här hemma, räkningar att betala osv. Men jag bara inte orkar. Jag vill bara sitta och gråta. Trots konstruktiva möten (för jag upplevde största delen av dem så), känner jag en sådan vanmakt. I vår organisation har vi varit vana vid autonomi, nu är det verklig toppstyrning. När man känner sig påtrampad, när man känner att andra anser att de vet mer om vårt arbetsområde än vi själva. Då vill man inte mer. Då är motivationen att göra ett bra jobb borta - även om jag vet att jag fortsätter göra mitt bästa  för STUDENTERNAS skull. Och det här är ingen kritik mot min arbetsgivare. Det är en analys av mina egna känslor. Kära studenter: jag och mina kollegor är glada över er. Om EN student är nöjd med vårt jobb och kommer in och ger positiv feedback, det uppväger väldig många eländiga timmar. Att få undervisa studerande  där majoriteten gör sitt bästa är otroligt givande. Därför kan man stå ut med mycket.

Men just nu är jag bara trött. Jag vill inte städa hemma, fast det kanske är det enda jag kan ha kontroll över just nu. Jag vill inte motionera heller och jag vill inte heller bara gå och lägga mig. Jag känner mig stressad, omotiverad och rastlös. Vet inte om jag vill vara ifred eller om jag vill umgås. Så jag får väl börja städa. Då har jag åtminstone något konkret att vara sur på. För jag avskyr städning så in i Norden.

Att sedan världsläget är mycket obehagligt gör ju sitt till, förstås. Vi talar om framtiden som om den aldrig skulle förändras. Men i praktiken ser vi, hur fort det kan bli något helt annat.

Kommentarer

Populära inlägg