Tankar om undantagstillståndet
För någon dag sedan läste jag Dan Ekholms diskussion med en rikssvensk journalist. Temat var coronan och hur olika vi ser på den i Finland och Sverige. Främst fängslades jag av detta, när Nyland isolerades. Jan-Erik Andelin hade diskuterat med någon rikssvensk som gråtit för Finlands skull. Även i Dan Ekholms diskussion framgick att den som är bosatt i Sverige upplevt obehag, eftersom militären var aktiv som stöd vid "gränsen".
Vad kände jag i slutet av mars, när Nyland isolerades? Jag var glad att ena sonen lytt vår uppmaning att komma hem innan gränsen stängdes. Visst, han kunde ha fört smittan till Österbotten. Men han var också i en miljö där vi har ett nätverk som kan hjälpa, en omgivning där man kan gå ut - även om det skulle ha blivit utegångsförbud.
Den andra sonen vägrade komma hem. "Hellre inlåst än utestängd." Vad kände jag? Visst. Jag grät. Nu sitter han där på obestämd tid. Jag har inte möjlighet att åka och hälsa på och hjälpa honom om han blir sjuk. Mår han psykiskt bra? Han berättar ju inget åt mig. Och blir mina söner inkallade för att hålla koll på gränserna? Blir det oroligheter vid gränsen till Nyland? Blir det upplopp? Kommer det att bli farligt på det sättet? Hur länge ska det här vara? När får vi träffa honom igen? Tänk om vi blir sjuka? Får han komma om någon av oss dör? Det var många tankar som for genom huvudet. Och visst, jag grät när jag såg barrikaderna. Men inte för att vi skulle leva i en polisstat. Och inte för att jag var rädd att vår demokrati inte finns längre. Jag har hela tiden varit övertygad om att våra folkvalda gör detta enbart för att försöka begränsa pandemin, så sjukvården hinner med. Men visst. Jag tyckte det var obehagligt då, och att det är obehagligt fortfarande. Att vi inget vet. Att den plötsligt blossar upp nära mig. Men då kanske vi kan leva med att en region blir isolerad tre veckor för att försöka hindra spridningen?
Jag vill ju tro att vi köpt tid genom undantagstillståndet. Nu verkar folk inte bry sig längre. Jag hoppas vi köpt så mycket tid att vården klarar av intensivvården om två veckor (efter midsommarfirandet), om någon månad (efter semesterresorna). Jag vill ju tro att vi är villiga att leva socialt distanserade för att slippa bli inlåsta igen. Men tyvärr är jag inte säker på att det fungerar.
Om man får corona för att man varit till Sverige och handlat - och utsätter tiotals andra för smitta när man kommer hem. Då lever man nog på en skör tråd. Tack och lov har 90 % blivit friska. Och tack och lov är det under 30 på sjukhus för denna åkomma just nu. Men jag understöder nog direktiv från regeringen och till och med isolering igen om smittan börjar spridas snabbt. Om vi inte klarar av frihet under ansvar, så måste någon bestämma över oss. Tyvärr. Det tycker jag inte är brist på demokrati, inte som situationen ser ut i världen.
Vad kände jag i slutet av mars, när Nyland isolerades? Jag var glad att ena sonen lytt vår uppmaning att komma hem innan gränsen stängdes. Visst, han kunde ha fört smittan till Österbotten. Men han var också i en miljö där vi har ett nätverk som kan hjälpa, en omgivning där man kan gå ut - även om det skulle ha blivit utegångsförbud.
Den andra sonen vägrade komma hem. "Hellre inlåst än utestängd." Vad kände jag? Visst. Jag grät. Nu sitter han där på obestämd tid. Jag har inte möjlighet att åka och hälsa på och hjälpa honom om han blir sjuk. Mår han psykiskt bra? Han berättar ju inget åt mig. Och blir mina söner inkallade för att hålla koll på gränserna? Blir det oroligheter vid gränsen till Nyland? Blir det upplopp? Kommer det att bli farligt på det sättet? Hur länge ska det här vara? När får vi träffa honom igen? Tänk om vi blir sjuka? Får han komma om någon av oss dör? Det var många tankar som for genom huvudet. Och visst, jag grät när jag såg barrikaderna. Men inte för att vi skulle leva i en polisstat. Och inte för att jag var rädd att vår demokrati inte finns längre. Jag har hela tiden varit övertygad om att våra folkvalda gör detta enbart för att försöka begränsa pandemin, så sjukvården hinner med. Men visst. Jag tyckte det var obehagligt då, och att det är obehagligt fortfarande. Att vi inget vet. Att den plötsligt blossar upp nära mig. Men då kanske vi kan leva med att en region blir isolerad tre veckor för att försöka hindra spridningen?
Jag vill ju tro att vi köpt tid genom undantagstillståndet. Nu verkar folk inte bry sig längre. Jag hoppas vi köpt så mycket tid att vården klarar av intensivvården om två veckor (efter midsommarfirandet), om någon månad (efter semesterresorna). Jag vill ju tro att vi är villiga att leva socialt distanserade för att slippa bli inlåsta igen. Men tyvärr är jag inte säker på att det fungerar.
Om man får corona för att man varit till Sverige och handlat - och utsätter tiotals andra för smitta när man kommer hem. Då lever man nog på en skör tråd. Tack och lov har 90 % blivit friska. Och tack och lov är det under 30 på sjukhus för denna åkomma just nu. Men jag understöder nog direktiv från regeringen och till och med isolering igen om smittan börjar spridas snabbt. Om vi inte klarar av frihet under ansvar, så måste någon bestämma över oss. Tyvärr. Det tycker jag inte är brist på demokrati, inte som situationen ser ut i världen.
Kommentarer
Skicka en kommentar