Long time, no see

-
Oj, vad lat jag blivit med att blogga. Efter en mycket jobbig period november-december-januari-februari har jag fått någon form av posttraumatiskt stressyndrom, tror jag....När jag inte jobbar så mycket, trodde jag att jag skulle få en massa energi till annat. Men så blev det inte. När vårsolens strålar kommer in i vårt hus blir jag bara trött och sur. Jag ser mina smutsiga fönster, mina dammlager på ca 1 cm och allt annat som är så himla tråkigt. Tänk, att man kan föredra att sitta och förbereda lektioner och rätta tenter om alternativet är att städa huset. Ack ja.

I något skede funderade jag ju faktiskt på, om jag kommer att ha någon familj kvar efter den jobbiga perioden. Jodå, de bor fortfarande kvar och de har inte heller lyft ut mina saker på verandan när jag kommit hem från jobbet. Nizzan 2 tyckte dock att jag skulle gå ut och gå en kväll, han tyckte att det var lugnast för alla parter. Och så var ju slutligen lönen för mina kvällstimmar en välkommen gäst på bankkontot. Om man blundar för att jag bott på hotell en kväll i veckan i ca 10 veckor. Och blundar för de helger jag ägnat åt att förbereda jobbet. Men som sagt. Tili tuli ja tili meni. Kommer det in något extra, går det ut lika fort.

Nizzan 1 ska välja sina tillval. Tänk, att han inte vill välja som morsan vill. Konstig tonåring.

Sedan hösten har jag gått på cirkelträning en kväll i veckan. Frida Öhman, du är en toppenledare! Även jag, som hade 6 i gymnastik och avskydde gymnastik som pesten har tagit mig dit varje gång jag haft möjlighet. Dessutom har jag tillbringat några söndagar med maken på FC:s gym. Samt stretchat och promenerat och övat mina djupa muskler. Resultatet? Senast påstod vågen att jag gått upp dryga 2 kg sedan mitten av januari. VAd lära vi därav? Att man inte ska motionera. Då blir man så hungrig att man äter för mycket gott så man blir tjock. Men å andra sidan. Min rygg är mycket bättre i skick än den var i höstas. Jag kan stiga i och ur bilen utan att behöva halta varje gång. Så jag lär väl få fortsätta. Men hur jag ska orka köra till gymmet en gång i veckan efter att Arbis-kursen slutar nu till påsk, det vet jag inte. Det är illa nog att försöka stiga upp en halv timme tidigare för att ta sig till simhallen en gång i veckan.

Kommentarer

  1. Paulahelenas26 mars 2012 kl. 18:58

    Här har jag inte alls fått lägga mej i tillvalsämnena! A visade inte pappret åt mej heller...men så fick han komma hem med det på nytt, så jag skrev under. Fixade J:S i morse....
    Jag går på vattenjumppa en gång i veckan. Det är det enda jag klarar med min reumatism. Det är tordagskvällar...
    Vi syns

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Utvärdering av YAZIO-appen

-
I slutet av förra året försökte en god vän få mig med på en 73-dagars utmaning. Man skulle använda produkter tillverkade av bär som plockats i Lappland. Och så i Nya Zeeland. Vi diskuterade aldrig vad de kostade, för målsättningen var att jag skulle bli friskare. Inte köpa något. Men jag har googlat på företaget och sett att priset för den utmaningen skulle ha varit 2-3 euro om dagen. Dessutom säger jag vanligen "blaha, blaha" när folk försöker övertyga mig om att jag behöver vitaminer elle Omega 3 eller liknande. Det gjorde jag nu också. Inte direkt. Men i princip. Säkert kan det vara bra, men en marknadsföring som är för bra för att vara sann, biter inte på mig. Även om den kanske är sann. Jag går bara inte igång på sånt. Jag måste alltid ha en inre motivation. Komma på saker själv. Ingen ska försöka övertala mig.  Då går jag i lås. Jag måste få ta reda på och testa själv. Så är det med makens solenergiprojekt, som jag var väldigt sur på i början. Det är jag inte längre. Fö
Läs mer

Bra ursäkter?

-
Under alla mina år, har jag börjat bli van vid en massa ursäkter när det gäller varför man inte kan/vill/har möjlighet att delta i kurser med obligatorisk närvaro. Likaså har jag hört alla möjliga förklaringar till, varför man inte kan hålla en deadline. En ursäkt brukar vara att kursen är dålig, dvs. läraren är dålig. OK. Jag har själv i mina dagar gått kurser som jag inte varit särskilt förtjust i. Tyvärr är livet sådant. Man får ta en del man inte gillar för att hitta guldkornen. Kyssa många grodor innan man hittar prinsen, heller hur det nu var. Nå. Hur som helst. De bästa ursäkterna brukar vara de som jag kan identifiera mig med: a) jag har familj hemma, b) jag bor långt från studieorten c) jag jobbar heltid. Nu är jag i den situationen att jag kunde tänka mig att använda ursäkterna a, b, och c. Jag försökte redan på skoj (dock inte med den lärare jag nu haft), vid matbordet på jobbet. Kollegan sa: "Jag tycker nog att studenten ska överväga att gå kursen ett annat år."
Läs mer

Semester i covid-19-tider

-
Jag har haft 6 veckor semester. Det kändes förstås lite konstigt att börja semestern, när man suttit hemma och jobbat sedan mitten av mars. Men nog har det varit semester i alla fall, trots att arbetsrummet är vårt sovrum. Vi har hemestrat. På midsommaren hade vi i vanlig ordning knytkalas med våra vänner. Jag har varit med mamma till tandteknikern ett par gånger. Vi har varit och hälsat på min kusin i Larsmo. Jag har träffat väninnor från studietiden. Väninnor som bor på Åland, i Tammerfors, i Pargas och i Helsingfors. Pojkarna är hemma. Maken har pop up antikvariat. Jag har bakat bullar och semlor. Plockat lite hallon. Vinbären står i tur nu, när arbetsveckan ska inledas. Storstädat hos mamma. Här hemma blev det inte storstädat. Mycket bastubadande. Kall och regnig juli, men desto torrare och varmare i juni. Hemester är helt OK.
Läs mer