Så går dagarna
Nu har jag presenterat mig för nya studerande och informerat om språkcentrets verksamhet. Det var programmet på torsdag och måndag. I fredags var jag på förtorendemannainformation i Böle. Det var rätt skönt att få sova på hotell, i stället för att ta morgonflyget. Allt detta för att eländiga VR har dragit in tidigaste morgontåget på fredagarna. Från Vasa skulle det ha gått. Men jag vägrar att köra 100 km för att få sätta mig i tåget 5.45.
I Böle, där jag hade 1,5 timmars väntetid efter mötets slut, köpte jag en bok: Sara Larssons debutroman "Den första lögnen". Jag har nästan sträckläst den. Nätet vägrade fungera på hemvägen, så jag slapp jobba. Alltså läste jag. Boken handlar om en flicka som vid 16 års ålder blir grovt våldtagen av tre pojkkompisar. Hon var förstås intresserad av en i gänget. Alla vara berusade, att det gjort det de gjort var det ingen som förnekade. Det som gjorde att de tre gick fria var att åklagaren inte kunde bevisa att hon skulle ha varit emot det som hände. Boken utspelas i nutid, men går också tillbaka till händelsen 13 år tidigare.
Det är en fiktiv bok. Alltför ofta har jag dock läst om dylika domar. En kvinnas underkläder kan vara tecken på att hon ville det skulle hända. Hallå! Snygga underkläder kan man väl få ha, fastän man inte alls tänkt sig att ha sex. Bara ett exempel på det som kom fram i boken. Visst. Man ska inte vara så full att man inte vet vad man gör. Det gäller både män och kvinnor. Men av någon konstig anledning är det oftast kvinnan som får skämmas och lida efteråt.
Jag vet, det finns fall som varit tvärtom. Minderåriga flickor som lurat äldre pojkar/män och så har de efteråt anmält dem för våldtäkt. Sådana förstör ju då i sin tur för dem som verkligen råkat ut för något mot sin vilja. Nåjo. Det var några tankar som boken väckte hos mig och min feministiska ådra. I övrigt tyckte jag att boken var välskriven och spännande in i det sista.
Och nej, lika lite som jag vill debattera politik och religion på webben, lika lite vill jag debattera denna fråga med folk jag inte känner. Allt har många sidor. Men jag, som anser mig vara en aktiv, ganska konservativ kristen kan inte sluta förvåna mig över vissa saker. I Bibeln förekom att ett par begick äktenskapsbrott. Nu minns jag inte längre vad herrn i fråga hette och jag minns inte sammanhanget. Det som hängt kvar i minnet är, att kvinnan stenades till döds, medan mannen fick ett betydligt lindrigare straff. Kvinnan hade knappast så mycket att säga till om, när det gällde relationen heller...men se, hon skulle straffas med döden. Mannens synd var mindre, tydligen. Och speciellt Gamla Testamentet ser nog kvinnan som roten till allt ont. Den som lurar mannen till synd. Men samtidigt kommer jag ihåg att Jesus i sin tur tog sig an den samaritiska kvinnan och också andra äktenskapsbryterskor. Och då förstår jag, på något sätt, att det gamla, det är det patriarkaliska. Det nya, det är Jesus, som jämställde kvinnor och barn med männen i en tid där detta inte alls var acceptabelt.
Hörde en rörande berättelse om flyktingflickor, som frågade pappa i sin vänfamilj. "Menar du att du tycker lika mycket om båda dina barn? Tycker du lika mycket om Lisa, som du tycker om Kalle?" Den finska pappan svarade "Ja, det är klart. Ingen skillnad." Och flyktingflickorna lär ha haft stora ögon av förundran. Att en flicka har lika mycket värde som en pojke.
Och jag behöver bara gå till min egen uppväxt. Enda dottern i en jordbrukarfamilj. Mina föräldrar hade aldrig någon skillnad. Och pappa tyckte att jag hade tur, som var flicka. Då behövde jag inte ta över gården om jag inte ville. Ändå har jag hela mitt liv hört beklaganden att de har bara mig, att jag borde ha varit pojke. Att jag gift mig och flyttat till hemgården med min man, och dessutom fött två pojkar till släkten. Det är inte samma sak. Så, där ser man. Det är lätt att höja ögonbrynen åt främmande kulturers kvinnosyn, men vi behöver inte gå särskilt många år tillbaka för att se liknande tendenser hos oss.
Och ännu. De heltäckande simdräkterna som förbjuds. Varför det? OK, om det är ett förtryck av kvinnan. Men jag har aldrig gillat att visa min kropp offentligt. Jag skulle mycket väl kunna ha en sådan heltäckande dräkt. Det finns ju folk som inte tål solen också. Allt har sina sidor.
I Böle, där jag hade 1,5 timmars väntetid efter mötets slut, köpte jag en bok: Sara Larssons debutroman "Den första lögnen". Jag har nästan sträckläst den. Nätet vägrade fungera på hemvägen, så jag slapp jobba. Alltså läste jag. Boken handlar om en flicka som vid 16 års ålder blir grovt våldtagen av tre pojkkompisar. Hon var förstås intresserad av en i gänget. Alla vara berusade, att det gjort det de gjort var det ingen som förnekade. Det som gjorde att de tre gick fria var att åklagaren inte kunde bevisa att hon skulle ha varit emot det som hände. Boken utspelas i nutid, men går också tillbaka till händelsen 13 år tidigare.
Det är en fiktiv bok. Alltför ofta har jag dock läst om dylika domar. En kvinnas underkläder kan vara tecken på att hon ville det skulle hända. Hallå! Snygga underkläder kan man väl få ha, fastän man inte alls tänkt sig att ha sex. Bara ett exempel på det som kom fram i boken. Visst. Man ska inte vara så full att man inte vet vad man gör. Det gäller både män och kvinnor. Men av någon konstig anledning är det oftast kvinnan som får skämmas och lida efteråt.
Jag vet, det finns fall som varit tvärtom. Minderåriga flickor som lurat äldre pojkar/män och så har de efteråt anmält dem för våldtäkt. Sådana förstör ju då i sin tur för dem som verkligen råkat ut för något mot sin vilja. Nåjo. Det var några tankar som boken väckte hos mig och min feministiska ådra. I övrigt tyckte jag att boken var välskriven och spännande in i det sista.
Och nej, lika lite som jag vill debattera politik och religion på webben, lika lite vill jag debattera denna fråga med folk jag inte känner. Allt har många sidor. Men jag, som anser mig vara en aktiv, ganska konservativ kristen kan inte sluta förvåna mig över vissa saker. I Bibeln förekom att ett par begick äktenskapsbrott. Nu minns jag inte längre vad herrn i fråga hette och jag minns inte sammanhanget. Det som hängt kvar i minnet är, att kvinnan stenades till döds, medan mannen fick ett betydligt lindrigare straff. Kvinnan hade knappast så mycket att säga till om, när det gällde relationen heller...men se, hon skulle straffas med döden. Mannens synd var mindre, tydligen. Och speciellt Gamla Testamentet ser nog kvinnan som roten till allt ont. Den som lurar mannen till synd. Men samtidigt kommer jag ihåg att Jesus i sin tur tog sig an den samaritiska kvinnan och också andra äktenskapsbryterskor. Och då förstår jag, på något sätt, att det gamla, det är det patriarkaliska. Det nya, det är Jesus, som jämställde kvinnor och barn med männen i en tid där detta inte alls var acceptabelt.
Hörde en rörande berättelse om flyktingflickor, som frågade pappa i sin vänfamilj. "Menar du att du tycker lika mycket om båda dina barn? Tycker du lika mycket om Lisa, som du tycker om Kalle?" Den finska pappan svarade "Ja, det är klart. Ingen skillnad." Och flyktingflickorna lär ha haft stora ögon av förundran. Att en flicka har lika mycket värde som en pojke.
Och jag behöver bara gå till min egen uppväxt. Enda dottern i en jordbrukarfamilj. Mina föräldrar hade aldrig någon skillnad. Och pappa tyckte att jag hade tur, som var flicka. Då behövde jag inte ta över gården om jag inte ville. Ändå har jag hela mitt liv hört beklaganden att de har bara mig, att jag borde ha varit pojke. Att jag gift mig och flyttat till hemgården med min man, och dessutom fött två pojkar till släkten. Det är inte samma sak. Så, där ser man. Det är lätt att höja ögonbrynen åt främmande kulturers kvinnosyn, men vi behöver inte gå särskilt många år tillbaka för att se liknande tendenser hos oss.
Och ännu. De heltäckande simdräkterna som förbjuds. Varför det? OK, om det är ett förtryck av kvinnan. Men jag har aldrig gillat att visa min kropp offentligt. Jag skulle mycket väl kunna ha en sådan heltäckande dräkt. Det finns ju folk som inte tål solen också. Allt har sina sidor.
Kommentarer
Skicka en kommentar