Tänk om

Slog mig en dag när jag körde hem...Hur skulle mitt liv ha sett ut om....
...om jag inte som knappt 13-åring upplevt mig kallad av Jesus? Om jag inte skulle ha präglats av det hela mitt liv. Tänk om? Hur skulle mitt liv ha varit då?
Miljön skulle ha varit densamma. Efter konfirmationen skulle det säkert ha blivit danser som för de flesta andra. För kanske min vantrivsel på danserna hade att göra med att det ansågs synd? Skulle jag ha träffat Någon tidigare? Nu var ju inte min ungdomskärlek kristen, så han kanske skulle ha varit med i bilden ändå. Skulle det ha blivit vi, om jag inte varit troende? Jag tror inte det. Vi var alldeles för olika, oberoende.

Under studietiden skulle jag säkert ha gått på Kåren och festat en hel del. Den tid jag satte på Studentmissionen skulle ha gått åt till studentfester. Skulle jag ha använt mycket alkohol? Tror inte det. För oberoende av tro eller ej, så har jag respekt för mina föräldrar. Så någon festprisse skulle det aldrig ha blivit av mig ändå.

OK. Inte troende. Det är många av mina vänner som jag inte skulle ha blivit bekant med. Eftersom de är vänner som jag träffat i kristna sammanhang. Mina allra bästa vänner från studietiden var och är troende kristna. Jag skulle aldrig ha fått lära känna dem på djupet om jag inte varit troende. Men jag skulle ha haft andra vänner. Med andra värderingar.

Skulle jag ha träffat min man om jag inte varit troende? Kanske det, eftersom han inte är personligt troende. Skulle  jag ha valt en annan livsbana om jag inte varit troende? Tror inte det. Så vad skulle ha varit annorlunda? Andra vänner. Andra värderingar. Mindre dåligt samvete. Mindre funderingar om synd eller ej. Men i grunden är jag en snäll människa. Även om inte tron skulle ha präglat mig, så skulle jag ändå ha velat andra väl.

Meningen med livet? Faktiskt har jag aldrig riktigt frågat efter den. Jag upplevde att Jesus kallade mig när jag var 12. På ett banalt sätt. Men jag kan inte bortförklara det. Men att det skulle ha varit livets mening för en tonåring. Det kan jag inte riktigt stå för. Det var väldigt mycket syndakatalog i stället för en tro som innebär något i ens liv. Förutom att man inte röker, inte dricker och inte dansar.  I vuxen ålder är tron ett sätt att leva. En ideologi att följa. Även om jag har många obesvarade frågor så är det en styrka. Skulle jag ha varit olyckligare utan tro? Jag vet inte. Antagligen skulle jag ha fyllt tomrummet med något annat. Politik, kanske? Men jag tror inte det. Välgörenhet, kanske.

Jag närmar mig 60. Döden är en realitet. Jag blir inte yngre och inte friskare. Skulle det vara annorlunda om jag inte trodde? Antagligen. För då skulle jag anse att livet slutar tvärt och det var det. Och om det är så, så skulle jag ju i princip inte behöva fundera på hur jag lever och hur jag uppför mig gentemot andra. Är jag rädd för döden nu? Som kristen? Ja. På sätt och vis. För ingen vet ju vad som egentligen händer. Men jag har ett hopp. Och om jag får se det hoppet i min sista stund så är det värt det. Även om jag skulle ha haft fel.

Om jag inte trodde. Om. Vem skulle jag vara? Ganska mycket mig själv, faktiskt. Men ändå skulle något saknas. Kristendomen är en stor del av mig och mitt liv, fast jag inte är aktiv i dag. Den ger en trygghet och en gemenskap och goda vänner. Men antagligen skulle jag ha haft en annan gemenskap i stället om... Nej. Det är ingen mening med att fundera OM. Jag är den jag är i dag. Och livet kan man inte göra om. Och jag har faktiskt inget behov heller. Jag är rätt så lycklig att vara den jag är. Tron har gett mig styrka när det varit eländigt. Jag orkar inte fundera på teologiska problem. Det kan inte vara meningen att det ska vara så svårt. Det får teologerna sköta.  Jag tar hand om praktiken...



Kommentarer

Populära inlägg