Utbränd

Så var den härliga sommarvärmen borta för denna gång. Måste dock erkänna att det blev litet för hett, tidvis. Förhoppningsvis kommer värmen igen senare. I dag har jag funderat över depression och utbrändhet. VAd är det som gör att vissa drabbas mera än andra? Hur ska jag som medarbetare stöda dem som jag misstänker är på gränsen? Och hur ska jag själv undvika att falla i fällan? Är det så att vissa, omedvetet, suger energi och låter andra jobba? Och är jag själv en sådan? Eller är det jag som är den prestationsinriktade som hela tiden måste bekräftas genom att man berömmer mig för mitt jobb? När jag blev mamma var det som hela min identitet försvann.

Till 35 års ålder hade studier och jobb varit allt för mig. Då plötsligt kom en liten krabat som jag skulle hänge mig åt. Men jag kände mig inte tillfredsställd med det jobbet. Jag kände mig bara lat och dålig och olycklig som inte kunde vara en perfekt husmor. Jag värderade mig själv i vad jag gjorde på jobbet. Mitt värde hade varit i jobbet. Hemarbetet har aldrig varit något för mig och jag var mycket otillfredsställd med hemmatillvaron - trots att jag borde ha tagit vara på varje stund med barnet. Är det så med folk som blir utbrända? Prestationskraven är så högt ställda att de aldrig kan koppla av. De tar emot alla jobb utan att säga emot. De tror att det förväntas att man är en duktig pojke och snäll flicka. Jag såg 27 dresses i går. Den eviga brudtärnan som alltid sa ja. Som plötsligt sa ifrån, som plötsligt fick respekt. Det var en romantisk komedi utan djup - men plötsligt sade den mig något. Fick mig att se saker jag gjorde innan jag blev mor. Såg den som fördelade jobb utan att se till realiteterna. Såg mig själv när jag började säga stopp -efter att jag blivit mor. Och observera: jag känner mig fortfarande illojal för att jag inte har jobb så jag måste jobba 50 övertidstimmar per månad. Jag tycker att jag borde avlasta dem som har för mycket. Samtidigt ser jag ju att samma mentalitet finns kvar, fast ledningen förändrats. Jobbet ska skötas, fastän folk bryter samman och är sjukskrivna - länge. Numera gör jag inget gratisjobb på fritiden heller - nästan. BAra det som är roligt. Fruktansvärt illojalt - ja! Men jag har nog av att sätta min fritid på gratisjobb som man sedan ofta får skällor för, speciellt av dem som inte gör något själva. Månne det är denna inställning som fått mig att hållas relativt frisk. Det är dock makens förtjänst. Maken, som brände ut sig. Maken som säger att det inte gör något att det är damm i hörnen. Kanske är det så. Kanske ska man sitta och blogga i stället för att torka det smutsiga köksgolvet. Ja, jag skämdes i lördags. Jag hade visserligen städat så mycket jag hann - men en person som aldrig varit hos oss såg min dammiga TV och mina smutsiga fönster. Faktum är dock, att jag inte tror att det är det hon kommer att komma ihåg från vår eftermiddag tillsammans. Riktiga vänner bryr sig inte om sådant. Och jag kan säga att det var en bra dag när vi pratade i timmar i stället för att jag skulle ha sprungit runt med dammtrasan eller hackat i blomrabatterna. Kanske det är insikter som gör att man klarar sig litet bättre i livet.