Pleppo Live - Välkomna till mommos

År 2011 avslutades med att familjen Nizzan tillbringade några dagar hos fammo - inte mommo. Som höjdpunkt på kvällen hade fru Nizzan bokat biljetter till Pleppo Live. Herr Nizzan hade inte varit på Wasa Teater sedan 1978 när han såg Onkel Vanja. Efter det har han ansett att all teater är värdelös och han brukar vara en plåga att ha med på amatörteater och revyer, eftersom han alltid letar fel....:D. Nizzan 1 är 14 år, så det var ju en prestation att tillbringa nyårsaftonen i föräldrarnas sällskap. Nizzan 2 är 12 år och hittade en klasskamrat bland publiken, så det var mindre kritiskt.... Och Fru Nizzan då... Ja, jag minns lille Kaj som en pojke som gick sin egen väg redan i 10-11-årsåldern. När Radio Pleppo gick på Extrem var jag redan långt över målgruppen i ålder, och förstod mig inte på fenomenet. Lika mycket som jag avskydde Pale och Vile under deras storhetstid, lika mycket tyckte jag att Ted och Kaj var osmakliga. Men, man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Trots att jag inte förstod fenomenet Pleppo i början var jag mycket imponerad av att en Essebo och en Purmobo lyckas så bra att de till och med fick pod-pris i Sverige. Och för ett par år sedan läste jag "Se till mig som liten är" och var imponerad.

Nå, nu var det alltså Pleppo Live. Jag har bekantat mig med ett (signerat) exemplar av Pleppoboken och hört på Pleppo på webben (tack vare sönerna, alltså). Jag var förberedd på att jag skulle gå hem besviken i går, eftersom det varit sådan hype kring Ted och Kaj.

Inledningen "Välkomna till mommos" var bra - där känner man igen sig rätt mycket.(Skulle ju kunna vara i mommoålder om jag börjat litet tidigare...). Det ekologiska huset var bättre på webben än i verkligheten. "Inte börjat blogga än" var ett mycket tänkvärt nummer. Är det viktigt för mig att världen läser det jag skriver - och måste jag faktiskt uppdatera mina statusar på Facebook flera gånger om dagen?
Paret som besökte äktenskapsrådgivaren var visserligen överdrivet, men man kan verkligen hitta korn av sanning. Ted min sin döda hund och sin döda panda var något obetalbart. Han behövde bara stå på scenen så tjöt jag av skratt. Och Klaus-Verner ska vi inte glömma. Denne något bortkomne man...speciellt som vikarie i biologi var han underbar. För att inte tala om när han visade sitt rätta jag, iklädd gyllene byxor och gyllene väst när han sjöng "Kinder-ägg". Jag skulle kanske hellre ha fått en riktig skrattsalva till slut i stället för "Mommo som bakade ihjäl sig", men samtidigt var kanske den berättelsen den som var mest tänkvärd. Och den fick ju verkligen ett lyckligt slut - åtminstone med den livsinställning som jag har.



Mitt slutomdöme är positivt. Jag fick många glada skratt, Nizzan 1 och Nizzan 2 verkade rätt nöjda och till och med Herr Nizzan påstod att det fanns vissa sketcher som var sevärda. Och pausmusiken var toppen, enligt honom... Jag slapp alltså höra på gnäll i bilen om hur misslyckad årets nyårsafton blev. Och Grevinnan och betjänten såg vi på ReTV, så vi missade inget väsentligt.

God fortsättning på år 2012!