Vintern kom tillbaka

I morse tog jag en promenad så länge det var minusgrader. Det var skönt. Vägarna var inte mjuka och leriga. Man kunde gå utan att bli smutsig.
I torsdags var jag på ett seminarium i Vasa. Det ordnades bl.a.av Psykosociala förbundet, Svenska Österbottens Anhörigförening och Välittäjä-projektet. Föreläsningarna handlade om hur man bemöter anhöriga till personer med psykisk ohälsa och missbruk, vilken hjälp de anhöriga behöver. De som föreläste om missbrukarnas anhöriga fokuserade ganska mycket på barnens reaktioner, vilket var intressant och samtidigt sorgligt. Sorgligt att barn måste lida av att vuxna inte klarar av att sköta sin roll som förälder. Positivt är att det finns anhörigarbete som fokuserar på barnen.

För en vecka sedan miste en Malaxfamilj sin 15-åring. Som mamma till en som snart är 15 och som just börjat öva med mopeden på gården knyter sig allt. Tårarna vill komma fram när jag tänker på det, trots att jag inte har en aning om vem pojken var. Det är sådant som man tror inte ska hända en själv och ens närmaste omgivning. Det händer andra - tills man plötsligt är där. Jag minns ännu chocken som drabbade min årsklass året efter konfirmationen. En skolkamrat/konfirmationskamrat skulle köra upp för MC-kortet (eller hade just gjort det) och skulle hem och hämta några papper som han glömt hemma. Han kom aldrig hem. Det var den absolut värsta begravning jag varit på hittills. Vi var inte goda vänner, vi hade ingen kontakt utanför skolan så på det sättet berörde det inte mig. Men bara detta, att han, den glade pojken med glimten i ögat låg i en vit kista året efter vår konfirmation... Det var så svårt att förstå, svårt att ta in när man var bara 16. Döden kommer alltid för tidigt, men när den drabbar barn och ungdomar känns den mycket tyngre. Och trots att jag har en tro, har jag svårt att se att det skulle finnas någon mening med att sådant sker. Däremot kan tron hjälpa en att komma igenom det.