Marry me

Tänk, vad ett eruovisionsbidrag kan väcka debatt. Det har roat mig här under våren att följa med ilskna kommentarer om Krista Siegfrids kvinnosyn osv. Jag känner inte Krista Siegfrids. Jag är inte ens någon beundrare. Jag har försökt lyssna på hennes band Daisy Jack i något skede, men deras musik är inte i min smak. Inte har jag fallit pladask för "Marry me", heller. MEN låten är rolig, Krista är verkligen bra på scen och hon satsar verkligen på det här. Vad ska man säga om texten? Jag måste säga, att eurovisionslåtar sällan har texter som är värda en djupare analys. Jag säger sällan, märk väl, jag säger inte aldrig.

När jag ser hela Kristas upplägg kan jag inte annat än tycka att hela låten är ett skämt. Den är full med humor. OCH att hon sedan lovar att göra det ena och det andra för att pojkvännen ska fria till henne..t.o.m. ta hans efternamn... När jag följt debatten har det slagit mig, att är det inte det som äkta kärlek handlar om: att vi är villiga att göra en hel del för den andra parten. Inte nödvändigtvis att banta eller byta efternamn, nu försöker jag mig på en djupare analys än den bokstavliga. Om man tänker på det bibelställe som brukar läsas vid bröllop, så talas det om en kärlek som inte söker sitt. En kärlek som är tålig och mild och så vidare. Med god vilja kan man tolka Finlands eurovisionbidrag som ett annat sätt att säga samma sak. Av kärlek gör jag många saker för dig. Fast det är kanske omodernt idag?

Och nej, jag tänker inte ge mig in i någon debatt med någon om det här. Låten är OK, den fastnar i huvudet och.... ja. Det behövs väl inte så mycket mer. Paradise Oskar kritiserades visst  för sin barnsliga text.  Jag säger bara: I-landsproblem.