Midsommar i morgon
Nu är det ganska exakt en månad sedan vi avslutade studierna för att bli ämneslärare. För två månader sedan skulle jag ha sagt "aldrig mera studier". Första veckorna efter att vi varit ute och festat saknade jag gänget oerhört, speciellt min nya vän. Men så går dagarna och allt börjar komma in i sina gamla banor och så glömmer man. Nu, när jag börjar grundplanera höstens kurser märker jag, att jag igen faller in i mina gamla funderingar. Jag ska dock försöka höra handledarnas kommentarer och försöka vara autentisk, kommunikativ och induktiv.
En vecka kvar att jobba innan min riktiga semester. Det ska bli otroligt skönt med fem lediga veckor, oberoende av om vi anser oss ha råd att fara någonstans eller inte. Sommaren hittills har inte varit någon höjdare. Svalt och regnigt, så grannen håller på och sår det sista nu i kväll. En fördel med den svala våren och försommaren är dock, att grönskan fortfarande är skir. Häggarna har blommat ut, men i stället har syrenerna just slagit ut och blommar fint. Blomsterprakten blir längre på det här sättet.
Det är flera saker jag funderat på den senaste tiden. Saker jag borde bearbeta i skrift. Dels en artikel om ungdomsväckelse i Karleby och Kaj Korkea-ahos (och flera andras) reaktioner på den. Dels en kolumn av Ewa Wenelius om barnfamiljer och huruvida de vill förstå att det ändrar livet att ha barn. Och jag tror faktiskt jag ska kommentera den. Nu läste jag den väldigt slarvigt, det måste medges. Men hon hade ett exempel om sin södernresa, där en familj med spädbarn var med. Spädbarnet skrek hela flygresan, och skribenten undrade vad spädbarnet fick ut av resan. Om jag tänker tillbaka drygt 15 år, kommer jag ihåg en resa vi gjorde med bil till Sverige. Den ena var knappt 6 månader, den andra 2 år. Visst såg vi Höga Kusten. Visst var det omväxling. Och tvååringen kanske fick ut något. Mest minns jag dock att han stortjöt en kväll när vi kom till ett hotell. Han hade önskat få komma hem, och jag sa att "i natt är det här hem". Och då blev han så besviken. Det blev inga längre resor förrän de var i 10-12-årsåldern. Och när de var små, så tyckte jag det var enklast att vara hemma. Redan att åka till farmor några nätter var nervpåfrestande. Det var andra rutiner, de uppförde sig inte som jag eller omgivningen önskade, de sov sämre, jag sov sämre...
Att jag sedan valde att börja jobba tidigt hade i och för sig att göra med, att jag inte klarade av att livet förändrades när jag blev mamma. För trots jämlikhet, så ändras livet mera för kvinnan än för mannen. I dag tycker jag förstås att jag borde ha varit hemma mera när barnen var små. Men jag mådde inte bra i mammarollen, och då tror jag det var bättre för barnen att jag var på jobbet i stället för att leka "perfekta mamman". Jag har förverkligat mig själv på jobbet och satsat mycket tid på det. MEN jag tycker ändå att jag gjort mitt bästa för att finnas till hands för barnen på helgerna och på kvällarna.
Nu vet jag inte vad Wenelius hänvisade till, men hon hade hört något om att unga mammor tycker att staden borde ordna något för barnfamiljerna på sommaren. Visst är det jobbigt att vara förälder, det förnekar jag inte. Och visst är det trevligt med aktiviteter där man får träffa andra i samma situation. Men jag förstår inte varför staden skulle ordna. Varför kan inte föräldrar spontant komma överens om att träffas, eller ta hand om varandras barn enligt ett schema, om det är det som behövs. Det finns ju många som inte har något nätverk omkring sig, de behöver absolut någon som kan hoppa in. Men med dagens sociala medier borde det ju gå att ordna på egen hand.
Allt detta har ju förstås väldigt många aspekter, och eftersom jag inte längre har småbarn så kan jag inte uttala mig. Man glömmer.
En vecka kvar att jobba innan min riktiga semester. Det ska bli otroligt skönt med fem lediga veckor, oberoende av om vi anser oss ha råd att fara någonstans eller inte. Sommaren hittills har inte varit någon höjdare. Svalt och regnigt, så grannen håller på och sår det sista nu i kväll. En fördel med den svala våren och försommaren är dock, att grönskan fortfarande är skir. Häggarna har blommat ut, men i stället har syrenerna just slagit ut och blommar fint. Blomsterprakten blir längre på det här sättet.
Det är flera saker jag funderat på den senaste tiden. Saker jag borde bearbeta i skrift. Dels en artikel om ungdomsväckelse i Karleby och Kaj Korkea-ahos (och flera andras) reaktioner på den. Dels en kolumn av Ewa Wenelius om barnfamiljer och huruvida de vill förstå att det ändrar livet att ha barn. Och jag tror faktiskt jag ska kommentera den. Nu läste jag den väldigt slarvigt, det måste medges. Men hon hade ett exempel om sin södernresa, där en familj med spädbarn var med. Spädbarnet skrek hela flygresan, och skribenten undrade vad spädbarnet fick ut av resan. Om jag tänker tillbaka drygt 15 år, kommer jag ihåg en resa vi gjorde med bil till Sverige. Den ena var knappt 6 månader, den andra 2 år. Visst såg vi Höga Kusten. Visst var det omväxling. Och tvååringen kanske fick ut något. Mest minns jag dock att han stortjöt en kväll när vi kom till ett hotell. Han hade önskat få komma hem, och jag sa att "i natt är det här hem". Och då blev han så besviken. Det blev inga längre resor förrän de var i 10-12-årsåldern. Och när de var små, så tyckte jag det var enklast att vara hemma. Redan att åka till farmor några nätter var nervpåfrestande. Det var andra rutiner, de uppförde sig inte som jag eller omgivningen önskade, de sov sämre, jag sov sämre...
Att jag sedan valde att börja jobba tidigt hade i och för sig att göra med, att jag inte klarade av att livet förändrades när jag blev mamma. För trots jämlikhet, så ändras livet mera för kvinnan än för mannen. I dag tycker jag förstås att jag borde ha varit hemma mera när barnen var små. Men jag mådde inte bra i mammarollen, och då tror jag det var bättre för barnen att jag var på jobbet i stället för att leka "perfekta mamman". Jag har förverkligat mig själv på jobbet och satsat mycket tid på det. MEN jag tycker ändå att jag gjort mitt bästa för att finnas till hands för barnen på helgerna och på kvällarna.
Nu vet jag inte vad Wenelius hänvisade till, men hon hade hört något om att unga mammor tycker att staden borde ordna något för barnfamiljerna på sommaren. Visst är det jobbigt att vara förälder, det förnekar jag inte. Och visst är det trevligt med aktiviteter där man får träffa andra i samma situation. Men jag förstår inte varför staden skulle ordna. Varför kan inte föräldrar spontant komma överens om att träffas, eller ta hand om varandras barn enligt ett schema, om det är det som behövs. Det finns ju många som inte har något nätverk omkring sig, de behöver absolut någon som kan hoppa in. Men med dagens sociala medier borde det ju gå att ordna på egen hand.
Allt detta har ju förstås väldigt många aspekter, och eftersom jag inte längre har småbarn så kan jag inte uttala mig. Man glömmer.
Kommentarer
Skicka en kommentar