Delade känslor
Ja...jag brukar undvika att skriva om politik och religion så långt det går. Samtidigt är det saker som berör mig och alla andra. Just nu har jag delade känslor när det gäller situationen i vårt land och vår regerings sätt att handskas med det. Något samhällsfördrag vet vi inte. Vi vet alltså inte vad fackföreningarna tackade nej till. Eftersom de nu skulle kunna tänka sig att förhandla, så kanske det skulle ha varit ett bättre alternativ. Vem vet. Jag tror inte ens vår regering vet hur de ska göra.
Jag är synnerligen delad. Jag minns demonstrationerna i Grekland för inte så länge sedan. Demonstrationer mot den regering som försökte göra något för att EU skulle ge mera lån. På fredag ska det också demonstreras. Eventuellt blir det generalstrejk, har jag läst i pressen. Jag har nyligen blivit facklig förtroendeman, så jag gör det som facket säger jag ska göra. Men jag har inga alternativ att ge vår regering. Det är det som är problemet.
Mina 38 semesterdagar ska bli 30. 38 semesterdagar har man kommit upp till, när man arbetet i den offentliga sektorn i 15 år. Personligen är jag villig att ge bort dessa 8 dagar, om det hjälper Finlands ekonomi. Jag har fått ha den långa semestern i ca 10 år. Mitt jobb är dessutom sådant, att det ligger kvar när jag kommer tillbaka. Jag brukar ta ut semestern när inga studerande är på plats. Alltså i slutet av juni, hela juli och ibland i början av augusti. Och i mellandagarna. Däremot har jag inte de senaste åren varit ledig på sportlovet, eftersom våra studerande officiellt ska vara på plats då. Så arbetar jag 8 dagar till, så har jag litet mindre bråttom resten av året. Förutsatt att jag inte får ytterligare arbetsuppgifter som ska göras för att jag har 8 dagar mindre ledigt. Fast då har det ju ingen sysselsättande effekt för någon annan.
Det som oroar mig med detta är vårdpersonal och andra, som hela tiden, året runt ska vara tillgängliga. Orkar de, efter att ha arbetat minst 15 år i vården, med bara 30 dagar semester? Jag vet att privatföretagare inte har någon betald semester alls. Allt är relativt. Personligen är jag alltså beredd att göra denna talkoinsats om det får Finland på fötter. Det jag däremot kan tänka mig att kämpa för är söndagstilläggen. Att vara privatföretagare är inte lätt. Att ha folk i jobb i helgerna är inte billigt för en privatföretagare och inte heller för offentliga sektorn. (Ja, jag får ingen övertidsersättning, det går inom flextiden.) Men ändå. De som måste arbeta helger har ofta låga löner. Får de mindre ersättning, får de mindre köpkraft och då minskar konsumtionen och då minskar Finlands ekonomi och då får Finland in mindre skatt...
Jag är glad att jag inte är politiker. Jag är glad att jag inte behöver ta ställning till hur vi ska reda upp det här. Och jag är delad. Jag vill varken strejka eller demonstrera för egen del, eftersom jag inte har någon alternativ lösning. Men för andras skull är det kanske nödvändigt.
Jag är synnerligen delad. Jag minns demonstrationerna i Grekland för inte så länge sedan. Demonstrationer mot den regering som försökte göra något för att EU skulle ge mera lån. På fredag ska det också demonstreras. Eventuellt blir det generalstrejk, har jag läst i pressen. Jag har nyligen blivit facklig förtroendeman, så jag gör det som facket säger jag ska göra. Men jag har inga alternativ att ge vår regering. Det är det som är problemet.
Mina 38 semesterdagar ska bli 30. 38 semesterdagar har man kommit upp till, när man arbetet i den offentliga sektorn i 15 år. Personligen är jag villig att ge bort dessa 8 dagar, om det hjälper Finlands ekonomi. Jag har fått ha den långa semestern i ca 10 år. Mitt jobb är dessutom sådant, att det ligger kvar när jag kommer tillbaka. Jag brukar ta ut semestern när inga studerande är på plats. Alltså i slutet av juni, hela juli och ibland i början av augusti. Och i mellandagarna. Däremot har jag inte de senaste åren varit ledig på sportlovet, eftersom våra studerande officiellt ska vara på plats då. Så arbetar jag 8 dagar till, så har jag litet mindre bråttom resten av året. Förutsatt att jag inte får ytterligare arbetsuppgifter som ska göras för att jag har 8 dagar mindre ledigt. Fast då har det ju ingen sysselsättande effekt för någon annan.
Det som oroar mig med detta är vårdpersonal och andra, som hela tiden, året runt ska vara tillgängliga. Orkar de, efter att ha arbetat minst 15 år i vården, med bara 30 dagar semester? Jag vet att privatföretagare inte har någon betald semester alls. Allt är relativt. Personligen är jag alltså beredd att göra denna talkoinsats om det får Finland på fötter. Det jag däremot kan tänka mig att kämpa för är söndagstilläggen. Att vara privatföretagare är inte lätt. Att ha folk i jobb i helgerna är inte billigt för en privatföretagare och inte heller för offentliga sektorn. (Ja, jag får ingen övertidsersättning, det går inom flextiden.) Men ändå. De som måste arbeta helger har ofta låga löner. Får de mindre ersättning, får de mindre köpkraft och då minskar konsumtionen och då minskar Finlands ekonomi och då får Finland in mindre skatt...
Jag är glad att jag inte är politiker. Jag är glad att jag inte behöver ta ställning till hur vi ska reda upp det här. Och jag är delad. Jag vill varken strejka eller demonstrera för egen del, eftersom jag inte har någon alternativ lösning. Men för andras skull är det kanske nödvändigt.
Kommentarer
Skicka en kommentar