Det har varit en lång paus, och jag har inte avslutat reseskildringen. Vi ska se om det blir av. Just nu händer mycket i vårt land. Vi har en aldrig tidigare skådad ekonomisk kris (nåja, allt är relativt. Vi är ganska rika, men det barkar åt skogen). Man kan inte leva på lånade pengar i all oändlighet. Och så har vårt land fått en aldrig tidigare skådad flyktingström. Syrien och Irak lär vara de länder de flesta kommer ifrån. Jag tänker inte säga så mycket, eftersom jag inte debatterar politik och religion med folk jag inte känner. Och allra minst gör jag det på webben. Men vi kan säga som så. Jag tycker synd om dem som måste lämna sitt hem. De måste ha det verkligt dåligt för att lämna allt för at åka en okänd framtid till mötes. Så gjorde de fattiga i Österbotten, när de på 1800-talet åkte till Amerika. De satsade alla sina pengar på att åka till ett land som de trodde skulle ge dem ett bättre liv. Under kriget var det bara de finska barnen som fick komma till Sverige som flyktingar. Och i Österbotten har många inhyst flyktingar från Lappland, som kom under andra världskrigets slutskede. Även min farmor hade en familj boende hos sig. För att inte tala om de karelska flyktingarna. Vi har varit med om det förr - men nu är det inte vårt eget folk. Jag minns att jag för länge sedan läste tidningsurklipp om hur det var, när karelarna skulle få åkerjord. Inte var jordbrukarna glada åt att vara tvungna att dela med sig. Det skulle jag inte heller vara. Men det verkade finnas ett medlidande med dessa flyktingar som gjorde, att man fogade sig. Och så jag själv? Jag har inte gjort något för flyktingarna. Och jag märker att jag helst drar mig undan om jag ser en grupp unga pojkar eller män samlade någonstans. Det gör jag i och för sig också om de talar mitt eget språk - om jag inte känner dem. Och sedan funderar jag på hur de ska integreras. Jag tycker inte det är rätt sätt att de ska få ett bidrag per månad, utan motprestation. Jag tycker att de ska skolas in i att de måste jobba för att få pengar. Men jobbar de, så tar de jobb av någon finländare - och då blir de hatade för det. Jag rekommenderar alla att se på Marika Larssons "En negers uppväxt" på Svtplay. Hon är visserligen svensk sedan hon var två år - men hon har mycket allvar i sin humor. Mycket som får mig att tänka på hur jag är. I en sketch sade hon "att nu verkar jag vara rasist, men det är jag inte. Jag gillar bara inte etiopier." Ochhon är alltså född i Etiopien...
Bra ursäkter?
Under alla mina år, har jag börjat bli van vid en massa ursäkter när det gäller varför man inte kan/vill/har möjlighet att delta i kurser med obligatorisk närvaro. Likaså har jag hört alla möjliga förklaringar till, varför man inte kan hålla en deadline. En ursäkt brukar vara att kursen är dålig, dvs. läraren är dålig. OK. Jag har själv i mina dagar gått kurser som jag inte varit särskilt förtjust i. Tyvärr är livet sådant. Man får ta en del man inte gillar för att hitta guldkornen. Kyssa många grodor innan man hittar prinsen, heller hur det nu var. Nå. Hur som helst. De bästa ursäkterna brukar vara de som jag kan identifiera mig med: a) jag har familj hemma, b) jag bor långt från studieorten c) jag jobbar heltid. Nu är jag i den situationen att jag kunde tänka mig att använda ursäkterna a, b, och c. Jag försökte redan på skoj (dock inte med den lärare jag nu haft), vid matbordet på jobbet. Kollegan sa: "Jag tycker nog att studenten ska överväga att gå kursen ett annat år."...
Kommentarer
Skicka en kommentar