Tills cancern skiljer oss åt

Jag såg dokumentären om Peter Snickars' sjukdom på Arenan igår och i morse. Jag var tvungen att dela upp den i delar, den var så djup och tung. Och jag fylldes av beundran för hans fru Magdalena som kämpade, sökte alternativa vårdformer, som ville ha honom hemma till slutet, som var hans närståendevårdare. En del människor måste vara otroligt starka.

Samtidigt kände jag igen vissa saker. Ibland kunde jag se min egen pappa när det var Peter Snickars som var med i dokumentären. Jag såg min pappa när Peter Snickars inte förstod vad frun sa och inte förstod hur han skulle ta sig upp ur stolen.

Jag såg min pappa, när Peter Snickars skulle få strålbehandling.

Jag såg min pappa, när Peter Snickars låg död i sin säng.

Det var på något sätt en helt surrealistisk upplevelse. Jag  beundrar Magdalena, för att hon i flera år gjorde sådant för sin man, som jag inte skulle ha klarat av att göra för min far. Det surrealistiska var, att jag alltså tyckte mig se pappa flera gånger.

Många har sagt att de haft svårt att sova efter filmen. Jag undrar om jag fortfarande förtränger något från pappas sjukdom. För visst, tårarna rann, främst för att jag var ledsen för Magdalenas skull. Men på något sätt har jag en barriär där. Jag stängde av när det blev för jobbigt och fortsatte att se när det kändes bättre.

Men en sevärd dokumentär som rekommenderas. En liten varning dock. Har man upplevt motsvarande nyligen, kan det riva upp gamla sår. Eller trösta - beroende på hur man ser på saken. Trösta för att man ser människor som orkar, människor som hoppas in i det sista.

Kommentarer

Populära inlägg