Pleppo 2 - Vi mårar å på
I går kväll såg familjen Nizzan Kaj Korkea-ahos och Ted Forsströms pjäs på Wasa Teater. En fullsatt salong, vi hade platser på raderna 6, 7, 10 och 12....Åldern på publiken varierade från tonåringar till vår ålder, dvs. 50-60 år. I förväg hade Nizze 2 varnat, att det pratas mycket skit om kyrkan. En grupp pensionärer från byn hade inte tyckt om pjäsen. Det var för mycket svordomar och under bältet. Det var, vad jag visste innan jag kom till teatern.
I det stora hela var det en trevlig upplevelse. Det var roligt och omväxlande. Ted och Kaj är väldigt duktiga skådespelare, trots att ingen av dem har en sådan utbildning. Jag vet att Kaj är musikalisk, så att hans sångnummer inte alltid lät så rent, var helt klart meningen.
Innehållsmässigt handlade pjäsen om att komma tillbaka till Pedersöre. Bilden att det är som att "prupp", fjärta, är inte smickrande. Men när det förklarades såg jag bilden. Och då var den inte alls så dum.
Att i pjäsen få veta att man har assit i hövo (dvs. nästan inget) om man är mot kvinnliga präs er och att man dessutom har assit i hjärtat om man anser att homosexuell kärlek är fel, det är inte så trevligt om man hör till den kategorin. Jag tycker ändå jag förstår resonemanget. Och det där med "assit i hjärta", det tog i mig, faktiskt. Nu säger jag inte, att jag har någon av de åsikterna i dag. Men när jag var yngre hörde jag till ett gäng, där det var normen. Och jag har fortfarande svårt med frågorna. Jag har blivit liberalare - men jag anser att de som inte anser det rätt, ska ha rätt att ha den åsikten. Utan att förlöjligas och kallas dumma och hjärtlösa. Det är lika hjärtlöst att håna deras åsikter. Tycker jag. Men utgående från det jag läst om och av Kaj K, så vet jag ju att han tillhört samma kretsar. Och mått illa av det och haft sin inre kamp. Som vanligt, så tycker jag att det ska vara tolerans båda vägarna.
Och visst. När man själv är och har varit troende i många år, så visst känns det illa att de åsikter man har eller har haft är det som det drivs med på teatern. Men ändå. Pjäsen har ett djup. Har man varit borta ett antal år från byn, så känns det på många sätt som det som Ted och Kaj förde fram. Man är inte längre densamma, men när man kommer tillbaka, faller man in i det gamla.
Om man klarar av att se sig själv med humor. Om man klarar av att höra svordomar och under bältet-humor. Om man klarar av att se längre än det som sägs på scen. Om man kan ha distans till sig själv och sina åsikter. Då tycker jag man ska se teatern. Man får skratta och bli road. Men man får ändå något att fundera på.
I det stora hela var det en trevlig upplevelse. Det var roligt och omväxlande. Ted och Kaj är väldigt duktiga skådespelare, trots att ingen av dem har en sådan utbildning. Jag vet att Kaj är musikalisk, så att hans sångnummer inte alltid lät så rent, var helt klart meningen.
Innehållsmässigt handlade pjäsen om att komma tillbaka till Pedersöre. Bilden att det är som att "prupp", fjärta, är inte smickrande. Men när det förklarades såg jag bilden. Och då var den inte alls så dum.
Att i pjäsen få veta att man har assit i hövo (dvs. nästan inget) om man är mot kvinnliga präs er och att man dessutom har assit i hjärtat om man anser att homosexuell kärlek är fel, det är inte så trevligt om man hör till den kategorin. Jag tycker ändå jag förstår resonemanget. Och det där med "assit i hjärta", det tog i mig, faktiskt. Nu säger jag inte, att jag har någon av de åsikterna i dag. Men när jag var yngre hörde jag till ett gäng, där det var normen. Och jag har fortfarande svårt med frågorna. Jag har blivit liberalare - men jag anser att de som inte anser det rätt, ska ha rätt att ha den åsikten. Utan att förlöjligas och kallas dumma och hjärtlösa. Det är lika hjärtlöst att håna deras åsikter. Tycker jag. Men utgående från det jag läst om och av Kaj K, så vet jag ju att han tillhört samma kretsar. Och mått illa av det och haft sin inre kamp. Som vanligt, så tycker jag att det ska vara tolerans båda vägarna.
Och visst. När man själv är och har varit troende i många år, så visst känns det illa att de åsikter man har eller har haft är det som det drivs med på teatern. Men ändå. Pjäsen har ett djup. Har man varit borta ett antal år från byn, så känns det på många sätt som det som Ted och Kaj förde fram. Man är inte längre densamma, men när man kommer tillbaka, faller man in i det gamla.
Om man klarar av att se sig själv med humor. Om man klarar av att höra svordomar och under bältet-humor. Om man klarar av att se längre än det som sägs på scen. Om man kan ha distans till sig själv och sina åsikter. Då tycker jag man ska se teatern. Man får skratta och bli road. Men man får ändå något att fundera på.
Kommentarer
Skicka en kommentar