Long time, no see
Har väl inte varit särskilt motiverad att skriva. Månaderna går så snabbt. Nizze 1 har redan hunnit vara 1,5 månader i armén. Och visst är det spännande att se, hur de växer genom att vara där. Sådant, som man försökt lära dem här hemma, det har de lärt sig på några dagar i armén. För se, annars blir det ingen fritid. Till exempel.
Tomt utan honom är det, givetvis, men det är ju bara en bit på väg. Efter armén blir det studier långt hemifrån, och det är inget som säger att han kommer att flytta tillbaka hit norröver.
Jag har tidvis läst Sebastian Holmgårds Pappamonologer. Den jag senast fastnade för hette "Bara för att jag har snopp". Den var rätt intressant, faktiskt. Jag anser mig vara feminist på många sätt. Jag trivdes inte med att vara mammaledig. Jag trivs bättre på jobbet än hemma. Gör det mig till en dålig mor? Enligt det som refereras i nämnda blogg, så är jag en dålig mor. Jag borde inte ha skaffat barn, eftersom jag inte var beredd att tillbringa tid med dem. I något skede läste jag någon (konservativ) herremans skrivelser. Denne herreman ansåg att man går mot Guds skapelseordning om det är mannen som sköter hem och barn och kvinnan jobbar. Herrn i fråga hänvisade till och med till amerikansk forskning som visade, att kvinnor som är hemma med sina barn är mindre missnöjda än kvinnor som är ute i arbetslivet. Nåjo. Jag tror det är en sanning med modifikation. Har mannen i familjen så bra lön att en hel familj kan leva på den, då kanske man är mindre missnöjd. För då kanske man har så mycket pengar att man kan ha au pair och kan gå ut med väninnorna eller jobba med något meningsfullt välgörenhetsarbete när maken sliter. Och då kanske man tycker det är rätt bekvämt liv.
Men sedan finns ju sådana tanter som jag. Som trivs på sitt jobb. Och då ska ingen komma och förringa det jobb som min man gjort (därtill nödd och tvungen) då han varit närmare barnen under deras uppväxt. OK. Det var inget vi valde. Livet bara blev så. Och jag skulle gärna ha möjlighet att jobba lite mindre för mera lön....
Pappamonologerna rekommenderas. Det är uppfriskande att läsa en ung generations livsberättelse.
En annan dag skrev Sebastian om detta med kommentarer på nätet i samband med t.ex. UMK. Allt har blivit så annorlunda, när man kommenterar anonymt, utan att behöva se personen i ansiktet. Det var också mycket tänkvärda tankar av en som själv varit i offentligheten med sin musik. För övrigt, när det gäller ungdomar och framgång inom t.ex. musik, tänker jag ofta på dokumentären om Sturm und Drang, Like a rockstar. Hur framgången påverkade de unga psykiskt.
Tomt utan honom är det, givetvis, men det är ju bara en bit på väg. Efter armén blir det studier långt hemifrån, och det är inget som säger att han kommer att flytta tillbaka hit norröver.
Jag har tidvis läst Sebastian Holmgårds Pappamonologer. Den jag senast fastnade för hette "Bara för att jag har snopp". Den var rätt intressant, faktiskt. Jag anser mig vara feminist på många sätt. Jag trivdes inte med att vara mammaledig. Jag trivs bättre på jobbet än hemma. Gör det mig till en dålig mor? Enligt det som refereras i nämnda blogg, så är jag en dålig mor. Jag borde inte ha skaffat barn, eftersom jag inte var beredd att tillbringa tid med dem. I något skede läste jag någon (konservativ) herremans skrivelser. Denne herreman ansåg att man går mot Guds skapelseordning om det är mannen som sköter hem och barn och kvinnan jobbar. Herrn i fråga hänvisade till och med till amerikansk forskning som visade, att kvinnor som är hemma med sina barn är mindre missnöjda än kvinnor som är ute i arbetslivet. Nåjo. Jag tror det är en sanning med modifikation. Har mannen i familjen så bra lön att en hel familj kan leva på den, då kanske man är mindre missnöjd. För då kanske man har så mycket pengar att man kan ha au pair och kan gå ut med väninnorna eller jobba med något meningsfullt välgörenhetsarbete när maken sliter. Och då kanske man tycker det är rätt bekvämt liv.
Men sedan finns ju sådana tanter som jag. Som trivs på sitt jobb. Och då ska ingen komma och förringa det jobb som min man gjort (därtill nödd och tvungen) då han varit närmare barnen under deras uppväxt. OK. Det var inget vi valde. Livet bara blev så. Och jag skulle gärna ha möjlighet att jobba lite mindre för mera lön....
Pappamonologerna rekommenderas. Det är uppfriskande att läsa en ung generations livsberättelse.
En annan dag skrev Sebastian om detta med kommentarer på nätet i samband med t.ex. UMK. Allt har blivit så annorlunda, när man kommenterar anonymt, utan att behöva se personen i ansiktet. Det var också mycket tänkvärda tankar av en som själv varit i offentligheten med sin musik. För övrigt, när det gäller ungdomar och framgång inom t.ex. musik, tänker jag ofta på dokumentären om Sturm und Drang, Like a rockstar. Hur framgången påverkade de unga psykiskt.
Kommentarer
Skicka en kommentar