Höst
Hösten har kommit. Mörkt och eländigt att köra på morgnarna. Men tack och lov, ännu ingen snö. Fru Nizzan ska sova över hos en kompis i Vasa i natt. Slutade undervisa 18.30 och tycker att det börjar kännas i kroppen att det behövs en Vasanatt. Sitter på jobbet och väntar på kompisen, som är på kurs. Men är inte instämplad på jobbet längre.
Fru Nizzans goda vän, som vi besökte i juli, finns inte mer. Fru Nizzan fick meddelandet när hon satt i tåget på väg till Åbo för ca 4 veckor sedan. Försök sedan sitta oberörd i en tågvagn med främmande mänskor omkring dig. Tack och lov hade Fru Nizzan arbetskupé, så det var bara en som såg röda ögon och rinnande näsa. Och säkert någon som hörde hulkanden från toaletten. Visst. Det är livets gång. Den vägen ska vi alla vandra osv. Och väninnan hade en hemsk sjukdom. Men ändå. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte att familjen ska mista henne. Utan att försköna något, kan jag säga att den familjen är bland de mest godhjärtade jag känner. De, om någon, borde ha varit värda ett gott och långt liv tillsammans. Men, nej. Livet är inte rättvist. Och visst. Vi hade sällan kontakt. Men när vi träffades, var allt som förr. Känns förstås lite skenheligt att tala om hur goda vänner vi var, när vi inte hållit kontinuerlig kontakt. Men det är ju så. Livet händer. Man är i varsin del av landet/världen. Skapar nya nätverk. Man har inte tid och möjlighet att hålla kontakt med alla man en gång sett som sina närmaste vänner. Men så kommer sjukdom och död plötsligt. Och då inser man, att den personen ändå hade en plats i mitt liv. En person man inte saknade när hon fanns, men som jag började sakna, när hon inte längre kunde prata och kommunicera. Trots att vår kommunikation ofta inskränkte sig till julkort och facebook och någon träff kanske en gång per år. För hon fanns ju.
Fru Nizzans goda vän, som vi besökte i juli, finns inte mer. Fru Nizzan fick meddelandet när hon satt i tåget på väg till Åbo för ca 4 veckor sedan. Försök sedan sitta oberörd i en tågvagn med främmande mänskor omkring dig. Tack och lov hade Fru Nizzan arbetskupé, så det var bara en som såg röda ögon och rinnande näsa. Och säkert någon som hörde hulkanden från toaletten. Visst. Det är livets gång. Den vägen ska vi alla vandra osv. Och väninnan hade en hemsk sjukdom. Men ändå. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte att familjen ska mista henne. Utan att försköna något, kan jag säga att den familjen är bland de mest godhjärtade jag känner. De, om någon, borde ha varit värda ett gott och långt liv tillsammans. Men, nej. Livet är inte rättvist. Och visst. Vi hade sällan kontakt. Men när vi träffades, var allt som förr. Känns förstås lite skenheligt att tala om hur goda vänner vi var, när vi inte hållit kontinuerlig kontakt. Men det är ju så. Livet händer. Man är i varsin del av landet/världen. Skapar nya nätverk. Man har inte tid och möjlighet att hålla kontakt med alla man en gång sett som sina närmaste vänner. Men så kommer sjukdom och död plötsligt. Och då inser man, att den personen ändå hade en plats i mitt liv. En person man inte saknade när hon fanns, men som jag började sakna, när hon inte längre kunde prata och kommunicera. Trots att vår kommunikation ofta inskränkte sig till julkort och facebook och någon träff kanske en gång per år. För hon fanns ju.
Kommentarer
Skicka en kommentar