Jobbig vecka

Det här har varit höstens tyngsta vecka. Både jobbmässigt, vädermässigt och mänskligt. Jag undervisade till kl. 19 både tisdag och torsdag. På tisdagen körde jag hem, packade väskorna och åkte till nattåget som skulle gå kl. 00.08. Tåget gick 00.30. Sov ganska bra i sovvagnen och kom fram till Åbo kl. 8, tio minuter försenade. Hann äta frukost med chefen och avhandla en del jobbärenden. Sedan hade vi ett möte (jag är sekreterare) som räckte ca 45 minuter och därefter drack jag kaffe med några kollegor. Även då hann vi avklara några jobbärenden snabbare än när vi mejlar om dem. Jobbade lite och lunchade sedan med kollegorna och därefter hann vi ännu jobba litet innan det var dags för mig att åka norrut. Övernattade hos en bekant i Vasa. Hade i all hast köpt en present åt henne från Pentik. På väg från tåget märkte jag, att jag hade en väska för lite. Presenten låg i tåget. Sprang till stationen. Och, otroligt nog, märkte lokföraren att jag var där, öppnade dörren och lät mig gå in och hämta presenten. Se, det hör till vanligheterna i fru Nizzans liv, nuförtiden.

Torsdag morgon ringde maken och meddelade att han talat med brigaden och  fått informationen att ingen från GRK var inblandad i olyckan. Vilken olycka? var min reaktion. Ett militärfordon hade blivit helt demolerat i en krock med en rälsbuss på väg till Hangö kl. 8 på morgonen. Pressen talade om flera döda. Trots meddelandet som maken fått, darrade jag ännu när sonen ringde och sa att de fått order att kontakta sina anhöriga. Och jag mådde illa hela dagen. Senare kom det fram att det var tre militärpojkar som dött och flera var svårt skadade.  Av de döda är två från Österbotten, en av dem från min hemkommun. En nittonåring som blev student i våras. Det är tre familjer som får hem sina militärpojkar i kista. Det är inget man tror ska hända i fredstid. Flera blir säkert invalidiserade.  Det ligger  vemod över kommunen, skulle jag vilja påstå. Åtminstone jag känner mig gråtfärdig när jag tänker på de familjer som får hem döda eller svårt skadade pojkar. Den egna pojken verkar vara helt OK, men säkert rör det sig tankar bakom ytan.

Dagen blev i alla fall väldigt tröttsam och splittrad. Tankarna var annanstans.

På torsdag kväll blev jag hämtad av herr Nizze som hälsat på sin mamma i södern. Riksvägen var glashal. Jag var livrädd att vi skulle krocka eller kana i diket. Och vi som hade planerat att åka till Borgå med bil på fredagen. Därav blev intet. Jag bokade tågbiljetter. Och tur var det. Sov väldigt oroligt på natten. Och den yngre sonen verkade väldigt olycklig. Trots att han inte kände den som dog, så har de gått i samma gymnasium och har säkert gemensamma bekanta.

Vi åkte sedan med tåg och buss till Borgå, maken och jag. Vi bodde på Seurahovi. På lördagen var vi på min väninnas begravning. Efter den begravningen kan jag säga att jag är otroligt glad, att jag får bo på en ort, där man ännu får ha tid att sörja. Det var begränsat, ungefär en halv timme, som man fick vara i kapellet. Det betydde att blomsterhyllningarna måste ske vid graven. En vacker sommardag är det väl helt OK, men en dag när det regnar och blåser som i går, tycker jag det är en skymf mot de närmast anhöriga. Tänk, att en sådan dag inte få ta ett värdigt och lugnt avsked i kapellet. Tänk att det ska vara sådant löpande band. Jag förstår att det är många som begravs. Jag förstår att det kan vara knepigt med personalen. Men en halv timme per begravning tycker jag alltså är helt tokigt. Var finns medmänskligheten? Nu berodde alltså detta inte på prästen, han var med också senare, utan det berodde på att kapellet var bokat för nästa begravning direkt efteråt. Tack och lov att vi själva bor på en ort där det vanligen är en begravning per lördag. I värsta fall två. Men då brukar de vara kl. 10 och kl 12 eller 13.  Och i vår församling har begravningar gått före allt. Vigslar ordnas först k. 15 eller 16 och man får inte boka församlingshemmet förrän efter kl. 16 om jag minns rätt. Just för att det ska vara öppet för begravningar.

Minnesstunden var för de närmast anhöriga (och långväga gäster). Vi var litet fundersamma, men änklingen meddelade när vi frågade att vi hörde till både de närmaste och till de långväga gästerna, så vi kände oss riktigt välkomna. Det blev till slut så, att jag sa några ord på ordet fritt. Hade trott att många andra skulle tala, så det blev litet oplanerat. Det var bara jag och en annan.

Jobbig helg har det alltså varit. Och nästa vecka är ganska intensiv måndag till och med onsdag. HOppas nu bara jag håller ihop.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Utvärdering av YAZIO-appen

Bra ursäkter?

Semester i covid-19-tider