Om något skulle hända...

Så är då julen över. Jag inledde mitt julfirande förra onsdagen, då tog jag semester. Nåja, semester och semester. Jag städade, handlade, lagade potatislåda och fruktsoppa, klädde granen (med hjälp av sönerna), var till frissan, på skoljulfest...
Julafton åt föräldrarna traditionsenligt lutfisken här, sedan åt vi risgrynsgröten hos dem och så kom de till oss för julklappsutdelningen.
Juldagsmorgonen vaknade jag kvart över sju för att hinna till julottan. För mig är julottan viktigare än julbönen. På något sätt tycker jag det inte är jul förrän på juldagsmorgonen. På eftermiddagen åt mina föräldrar jullunch hos oss och sedan sov jag ordentligt ett par timmar....På julannandagen hade vi gäster. I går började jag således min semester på riktigt. Jag har inte gjort något vettigt alls de senaste två dagarna, vilket har varit väldigt vilsamt. På juldagskvällen skrek jag och ropade över att det bara är jag som sköter om huset och passar upp de andra. Samtidigt, på natten, slog det mig att män och kvinnor helt enkelt är ännu mer olika än jag riktigt fattar. Ta nu att man kl. 21 på juldagskvällen bjuder lunchgäster till julannandagen kl. 12. Ingen hade plockat ur diskmaskinen, ingen hade plockat bort eftermiddagens kaffekoppar (eftersom jag hade sovit). En hel del julklappar och julklappspapper var fortfarande spridda över en stor del av huset. Och Husfar och Sönerna hade inga problem med att sitta vid datorn eller TV:n. De förstod inte ens varför jag skrek och ropade om att vi måste städa upp litet. Alltså: jag gillar gäster och de här gästerna värderar mig inte i hur mitt hem ser ut. Men man vill ju ändå att de ska känna att de är välkomna, man vill ju inte att de ska ramla över skor och tomlådor i hallen när de kommer....

Nåja, det var den utläggningen. Nu har jag i alla fall läst ut Christel Sundqvists bok "Om något skulle hända". Det är en grym bok. Jag kunde inte sluta läsa, samtidigt som jag hade litet svårt med att det var olika tider och olika personer som skrev, tidvis. Ämnet incest är alltid upprörande, även om det är fiktion. Hur det onormala blir normalt, hur omgivningen inte ser, eller inte vill se, för att familjen är respekterad... Jag mådde illa, samtidigt som jag alltså inte kunde sluta läsa. Christel Sundqvist skriver kort och kärnfullt, man måste själv fundera en hel del. Jag utgår från att det är ett medvetet val från hennes sida. Det är kanske inte den bästa bok jag läst, men jag rekommenderar den under förutsättningen att man inte vill ha något underhållande och uppmuntrande att läsa.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Utvärdering av YAZIO-appen

Bra ursäkter?

Semester i covid-19-tider