Rapport från fältpraktiken
Fru Nizzan har nu tillbringat två veckor i sitt gamla gymnasium. En lärare finns kvar från fru Nizzans studietid, rektorn är fru Nizzans klasskamrat, en lärare har varit fru Nizzans reskamrat på en Interrailresa till Belgien och Frankrike samt till Cypern och en lärare är en tidigare kollega från Vasa. Fru Nizzans handledare studerade också samtidigt med fru Nizzan i Åbo, men då kände de inte varandra. Så en liten distans i alla fall.
Fru Nizzan tycker hittills att detta har varit en mycket positiv upplevelse. Att undervisa finska i gymnasiet känns otryggt, även om fru Nizzan är gammal och van. MEN eleverna är underbara. Och fru Nizzan skulle förstås vilja sitta enskilt med var och en som är rädd för finskan och bygga upp kunskaperna och framför allt självförtroendet. Om fru Nizzan vågar göra bort sig så mycket, att hon i en ålder av 53 år som praktikant ställer sig framför en klass och undervisar i finska - då kan alla lära sig finska. Men, som Nizze 1 sa: Det är nog inte många som gör läxorna ordentligt. Då skulle man inte hinna något annat. Så tyvärr, man kan lära studerande hur de hittar kunskaper, men de måste själva göra jobbet. Ingen hinner lära sig finska på några veckotimmar i skolan. Den teoretiska basen får man, men de praktiska kunskaperna kommer när man får användning för teorin i praktiken. En av lärarna sa att om någon säger att de inte lärt sig någon finska i skolan, men nu klarar finskan hur bra som helst i arbetslivet, då har läraren fått det bästa betyg hen kan få. Grunden man fått i skolan utvecklas då, när man är motiverad och verkligen behöver kunskaperna. Jag tyckte det var en sund inställning. Jag har varit väldigt nöjd med de lektioner jag åhört. Jag har lärt mig mycket, mina gamla kunskaper har kommit tillbaka och jag har fått repetera teori som jag glömt bort.
Det har varit jobbiga veckor också. Att sitta på lektioner är inte så tungt. Att hålla 8 lektioner (vilket jag gjort) är inte så mycket - men när man inte haft kursen tidigare tar det sin tid. På måndag har jag lektion nummer 9 (den sista obligatoriska), så några timmar på söndagen går säkert åt till planering. Efter nästa vecka borde jag också skriva en slutrapport.
Det är klart, när man undervisat 25 år känns det litet löjligt att vara på fältpraktik. MEN det är lärorikt, eftersom skolan förändrats mycket sedan fru Nizzan blev student. Det är lärorikt, eftersom man får se en "vanlig" lärares arbetsdag. Jag är van vid eget arbetsrum, egen dator... I lärarrummet har man egna arbetsplatser och Ipadar - men inget eget rum. Så jag är nog privilegierad på min arbetsplats.
Fru Nizzan tycker hittills att detta har varit en mycket positiv upplevelse. Att undervisa finska i gymnasiet känns otryggt, även om fru Nizzan är gammal och van. MEN eleverna är underbara. Och fru Nizzan skulle förstås vilja sitta enskilt med var och en som är rädd för finskan och bygga upp kunskaperna och framför allt självförtroendet. Om fru Nizzan vågar göra bort sig så mycket, att hon i en ålder av 53 år som praktikant ställer sig framför en klass och undervisar i finska - då kan alla lära sig finska. Men, som Nizze 1 sa: Det är nog inte många som gör läxorna ordentligt. Då skulle man inte hinna något annat. Så tyvärr, man kan lära studerande hur de hittar kunskaper, men de måste själva göra jobbet. Ingen hinner lära sig finska på några veckotimmar i skolan. Den teoretiska basen får man, men de praktiska kunskaperna kommer när man får användning för teorin i praktiken. En av lärarna sa att om någon säger att de inte lärt sig någon finska i skolan, men nu klarar finskan hur bra som helst i arbetslivet, då har läraren fått det bästa betyg hen kan få. Grunden man fått i skolan utvecklas då, när man är motiverad och verkligen behöver kunskaperna. Jag tyckte det var en sund inställning. Jag har varit väldigt nöjd med de lektioner jag åhört. Jag har lärt mig mycket, mina gamla kunskaper har kommit tillbaka och jag har fått repetera teori som jag glömt bort.
Det har varit jobbiga veckor också. Att sitta på lektioner är inte så tungt. Att hålla 8 lektioner (vilket jag gjort) är inte så mycket - men när man inte haft kursen tidigare tar det sin tid. På måndag har jag lektion nummer 9 (den sista obligatoriska), så några timmar på söndagen går säkert åt till planering. Efter nästa vecka borde jag också skriva en slutrapport.
Det är klart, när man undervisat 25 år känns det litet löjligt att vara på fältpraktik. MEN det är lärorikt, eftersom skolan förändrats mycket sedan fru Nizzan blev student. Det är lärorikt, eftersom man får se en "vanlig" lärares arbetsdag. Jag är van vid eget arbetsrum, egen dator... I lärarrummet har man egna arbetsplatser och Ipadar - men inget eget rum. Så jag är nog privilegierad på min arbetsplats.
Kommentarer
Skicka en kommentar