Sandra Eriksson

För snart en vecka sedan hade jag hoppats få skriva inlägget: "Yes, jag visste det! Guld till Sandra Eriksson." Så blev det inte. Jag hade en obehaglig känsla när loppet startade. Fråga mig inte varför, jag brukar vara pessimist och jag brukar ofta ha fel av den anledningen. Jag led med Sandra när hon grät efter loppet. Jag vet att hon alltid gör sitt bästa och jag vet att hon gjorde sitt bästa den dagen också.  Vi har alla dåliga dagar på jobbet - det är bara det att våra arbeten sällan borde lyckas till 150% en dag vartannat år. Och väldigt få av oss måste efter en dålig dag på jobbet ställa oss framför medier och förklara varför allt gick snett. Nu efteråt, när jag hört Sandras kommentarer, läst hennes Facebook-inlägg och twittrar upphör jag inte att förvånas över hur stark hon är och hur bra hon kan analysera en tung situation. Jag har aldrig träffat denna unga dam, jag bygger min bild av henne på det jag sett i media och i sociala medier. Hon kan vara en helt annan människa privat. Men jag tror inte det. Jag tror fortfarande att hon är stark och att hon kommer att slå världen ( inte bara Europa) med häpnad den dag hon fått ha en skadefri träningssäsong. Det finns så mycket envishet, det finns  så mycket självkännedom och också självironi, en sund, österbottnisk inställning (som visserligen kastat bort Jantelagen) att jag tror på henne. Nu är jag alltså helt borta när det gäller idrott, träning osv. Jag drar mina slutsatser enbart av det jag läst om Sandra Eriksson.  Antti Ruuskanen fick äntligen till det, efter en del problematiska år. Tero Pitkämäki är fortfarande stark, trots sina problem. Så jag tror verkligen att Sandras tid kommer.