Söndag

Så är det söndag igen. Fönstren skriker på någon som ska tvätta dem på utsidan, gräsmattan skriker att någon borde klippa den och sedan kratta bort löven. Inomhus skriker tvätten på någon som ska stryka en hög och hänga en annan. Och maten väntar på att lagas. Framför allt väntar boken Taivaslaulu på att bli läst. Och en tentamen borde sättas ihop, för säkerhets skull. Av alla dessa ting är inget något livshotande. Vi överlever hela vintern med smutsiga fönster. Och många år har gräsmattan varit okrattad. Det stör endast de år, när vi har en grön jul. Då borde man ut och kratta dagen före julafton - de korta timmar det är ljust vid den tiden. Strykningen är också ganska onödig. Behöver skjortan strykas innan man tar den på sig, så kan man ju stryka den då. Maten behöver lagas. Både herr och fru Nizzan blir sena i morgon kväll, så tonåringarna behöver något de kan värma. Ja, nu är de ju inte helt hjälplösa i köket. Det är bara en konstig sak som händer om vi båda kommer hem vid 21-tiden. Tonåringarna har kanske varit uppslukade av datorer och kompisar. Nej, jag menar förstås läxor. När det smäller i dörren, märker de att de är hungriga. Pavlovs hundar, kanske. När det smäller i dörren blir man hungrig, för pappa eller mamma brukar laga mat när de kommer. Så matlagningen kanske är viktigast. Taivaslaulu är viktig på sitt sätt. Jag vill läsa ut den, nu när jag kommit in i hur den är skriven. Jag hade problem i början, fick inget sammanhang. Sedan kom jag på att det är ett poetiskt språk, hemlagade ord, annan ordföljd än man är van vid normalt. Allt för att göra det till ett vackert, talande språk. Vissa kapitel är huvudsakligen talspråk. Så Taivaslaulu är högt prioriterad. Dessutom är boken lånad, så jag kan inte dra ut på det. Tentamen då? Ja, nu ska ju den vara klar först på onsdag kl. 17.  Problemet är att jag har full dag i morgon, från 9-18 har jag i princip inga pauser då jag kunde göra en tent. På tisdag ska jag till Hufvudstaden. Och visst, jag kan skriva tenten på tåget. MEN om jag sparar det till tisdagen, då krävs det att alla apparatur fungerar på jobbet på onsdag. Min USB-sticka ska fungera, det ska gå att printa och kopiera i rasande fart. Framför allt får jag inte glömma USB-stickan på tåget eller hemma.  Å andra sidan får vi ha max 15 timmar plus på jobbet. Har vi mer, vägrar stämpeluret att behålla timmarna. I fredags jobbade jag minst en timme mellan kl. 22 och 23 hemifrån. Frågan är om jag ids sätta minst lika mycket av min söndag på timmar som egentligen inte registreras någonstans.  Tala om ett motiverande flextidssystem. Tidvsi går det bara inte att hålla sig inom 15 timmar plus. För att inte tala om att man får vara bara 5 timmar på minus. Det är sällan man är 5 timmar på minus. Men i alla fall. Finns det rörelsefrihet åt plushållet, borde den ju också finnas åt minushållet. Och ja, Man kan givetvis alltid överenskomma med sin förman om att få ta ut timmarna som går över plus 15. Motiverande system är det dock inte. För mig har det lett till att jag kallt konstaterar att det inte är meningen att jag ska jobba mera än så här. Och så blir saker ogjorda.

Nej, nu ska jag sluta fundera på flextid och arbete och laga lunchen i stället.