Höst
Fru Nizzan är trött. Fru Nizzan är omotiverad att jobba. Fru Nizzan känner sig otillräcklig på jobbet. Men, vem bryr sig. Fru Nizzan känner sig otillräcklig här hemma. Men, vem bryr sig. Orkar inte. Ids inte. Vill inte. Det mesta känns botten just nu. Fru Nizzan är missnöjd. Fru Nizzan är en gnällig, elak kärring.
Fru Nizzan har för övrigt läst ut en bok. "Pastorn" av Kristian Nyman. Boken utgiven på eget förlag. Enligt min mening kan Kristian skriva. Boken var spännande. Blev dock något långrandig med apologetik och referat av predikningar. Men den delen beskriver författarens tankar och övertygelse, och det mesta hade sin funktion. Författaren är en flitig bloggare, och är kanske inte så omtyckt i alla kretsar. Personligen tycker jag tolerans är viktig. Men det betyder en ömsesidig tolerans. Den som har liberalare syn än författaren till denna bok borde var tolerant och kärleksfull gentemot dem som tänker som KN. På samma sätt som de som anses konservativa ska vara toleranta och kärleksfulla gentemot de liberala. Ömsesidig respekt, det efterlyser jag.
Nå, det om det.
Nytt dopningsfall i Norge. Givetvis ett misstag. Vad annat? Det är väl bara finländare och forna öststater och så Johan Mühlegg som dopar sig. Eller?
Jag frågar mig. Är idrotten värd detta? Idrott ska vara roligt. Idrott ska vara hälsosam. Idrott ska vara sporrande. Vi höjer idrottarna till skyarna, när de klarar sig bra. När de misslyckas (eller avslöjas som dopade) är de inget värda. Med vilken rättighet gör vi det? De är ju bara vanliga människor, som lyckats tjäna en del på sin idrott. Vissa tjänar fruktansvärt bra, faktiskt. Men är det värt att dopa sig för att nå toppen? Eller är det så att alla rör sig i en gråzon? Ibland blir man så trött. Efter Lahtis 2001 minskade mitt intresse för idrottstävlingar. Jag är fortfarande hängiven bänkidrottare - men misstanken finns alltid där, när någon vinner oväntat, eller när någon är väldigt överlägsen. Borde man släppa dopningen fri? Och låta utövarna ta hälsorisker, om de tycker det är värt det? Men då är det ju inte längre hälsosam idrott. Då är det inget man vill att ens barn ska börja med.
Fru Nizzan har för övrigt läst ut en bok. "Pastorn" av Kristian Nyman. Boken utgiven på eget förlag. Enligt min mening kan Kristian skriva. Boken var spännande. Blev dock något långrandig med apologetik och referat av predikningar. Men den delen beskriver författarens tankar och övertygelse, och det mesta hade sin funktion. Författaren är en flitig bloggare, och är kanske inte så omtyckt i alla kretsar. Personligen tycker jag tolerans är viktig. Men det betyder en ömsesidig tolerans. Den som har liberalare syn än författaren till denna bok borde var tolerant och kärleksfull gentemot dem som tänker som KN. På samma sätt som de som anses konservativa ska vara toleranta och kärleksfulla gentemot de liberala. Ömsesidig respekt, det efterlyser jag.
Nå, det om det.
Nytt dopningsfall i Norge. Givetvis ett misstag. Vad annat? Det är väl bara finländare och forna öststater och så Johan Mühlegg som dopar sig. Eller?
Jag frågar mig. Är idrotten värd detta? Idrott ska vara roligt. Idrott ska vara hälsosam. Idrott ska vara sporrande. Vi höjer idrottarna till skyarna, när de klarar sig bra. När de misslyckas (eller avslöjas som dopade) är de inget värda. Med vilken rättighet gör vi det? De är ju bara vanliga människor, som lyckats tjäna en del på sin idrott. Vissa tjänar fruktansvärt bra, faktiskt. Men är det värt att dopa sig för att nå toppen? Eller är det så att alla rör sig i en gråzon? Ibland blir man så trött. Efter Lahtis 2001 minskade mitt intresse för idrottstävlingar. Jag är fortfarande hängiven bänkidrottare - men misstanken finns alltid där, när någon vinner oväntat, eller när någon är väldigt överlägsen. Borde man släppa dopningen fri? Och låta utövarna ta hälsorisker, om de tycker det är värt det? Men då är det ju inte längre hälsosam idrott. Då är det inget man vill att ens barn ska börja med.
Kommentarer
Skicka en kommentar