Alla är vi individer!

För några dagar sedan var jag ute på långpromenad. Vi kom att prata om detta att "börja tidigt" eller "börja sent". Jag har "börjat sent". Var väl ute på någon dans när jag var 16, 17 och började hänga i stan när jag skulle fylla 18. Däremellan satt jag mest hemma eller var på kyrkans ungdomssamlingar. Första pojkvännen träffade jag när jag fyllde 18. Det blev en lång historia, som borde ha blivit kortare för bådas skull. Jag flyttade bort för att studera, och efter ett antal år hade jag förändrats så mycket att det inte fungerade längre. Jag skulle definitivt inte ha varit mogen att gifta mig och skaffa barn när jag var i 20-årsåldern. Det blev ett ganska långt singelliv, jag var  nästan 31 när jag slutligen gifte mig och nästan 36 när första barnet kom till världen. Nizze 2 föddes när jag var 37,5 år. För oss har detta varit alldeles ypperligt. OK. Jag skulle gärna ha träffat min man när jag var i 25-årsåldern - det var några jobbiga singelår. Men samtidigt lärde jag mig mycket under mina singelår, jag hann göra mycket: studera, resa... göra det som många gjorde när de var 10 år yngre...Och visst hade jag mycket roligt! Sedan jag träffade herr Nizze har jag konstaterat att jag inte skulle ge bort en dag av de åren. Samtidigt skulle jag inte ge bort någon av de dagar jag fått med honom och Nizzarna heller.

Min bekant har gått motsatt väg och tycker att det är helt perfekt: fick alla sina barn innan hon fyllt 30.

Ingen av vägarna är rätt, och ingen av dem är fel. Vi är individer som mognar olika fort, vi väljer olika vägar och slumpen (eller Gud, som jag tror på) styr våra liv som det passar oss bäst. Det som jag tycker ska bli intressant att se, är huruvida detta är något som nedärvs till barnen. Jag har tyckt mig se sådana tendenser hos mina väninnor, som också hade "gamla" föräldrar. Vi var alla tre mogna när vi slutligen stadgade oss....