"Semestern" slut ännu en gång

Så är du studiesemestern avslutad. I morgon börjar jag jobba på riktigt igen. Det har varit ganska hektiska veckor och nu känner jag en ofantlig trötthet över mig. Och ändå har det inte varit så mycket längre dagar än mina arbetsdagar. Dagarna har gått åt till att åhöra lektioner, sitta på föreläsningar, hålla egna lektioner, få litet feedback på egna lektioner... Det har faktiskt varit givande. I gymnasiet trivdes jag, inget större fel på högstadiet heller. MEN skulle jag någon gång undervisa i ett högstadium, så får jag verkligen arbeta på strategier för att eliminera de värsta orosmomenten. Jag menar, det är ju gulliga ungdomar innerst inne. Det man måste göra är att på något sätt få dem att respektera andra elever och läraren. Och det är jag inte säker på att jag fixar. Inte efter att ha varit van vid att arbeta med vuxna människor i över 20 år.  Att jag sedan undervisade i mitt svagare ämne, finskan, gör ju inte direkt att lektionerna varit lättare. Mitt element är nog nybörjarundervisning, där jag får ta allt från början, lära ut grunderna, få dem att prata. Får jag sedan fortsätta med samma grupp, så jag vet vad de redan kan, går det också bra. Men att prata om potentialis med en modersmålsfinska grupp - det var inte kul. Speciellt som herr Nizze dagen innan påpekat att min finska låter så konstig och styv. Tack jag vet. Jag förstår finska flytande, men allt det där trevliga mellansnacket och de små skämten - dem kan man glömma när man är fokuserad på att inte säga så många fel. Med min erfarenhet borde jag ha gjort det mycket bättre.

Fru Nizzan hade en intressant incident häromdagen. Det var för övrigt samma dag som hon undervisade i modersmålsinriktad finska. På föreläsningen efteråt märkte fru Nizzan plötsligt att hon glömt telefonen i klassrummet. Ursäktade sig, rusade till skolan, hittade vaktmästaren, fick dörren upplåst och fick sin telefon. Samtidigt märkte hon att bilnyckeln var försvunnen. Satt febrilt och letade i väskan hela lektionen. Pinsamt. Fru Nizzans kollega höll nämligen föreläsningen, så det var inte särskilt artigt att vara så okoncentrerad. Letandet fortsatte efter lektionen. Klockan gick. Vände väskan ut och in. Ingen bilnyckel. Beslut, beslut. Skulle hon åka hem med buss, eller fortsätta letandet och hoppas att nyckeln finns någonstans på arbetsplatsen?? 20 minuter innan bussen gick bestämde hon sig för att åka hem och hämta reservnyckeln. Med andan i halsen satte hon sig i bussen. Funderade och funderade och funderade. När i hela friden kunde nyckeln ha ramlat? Och när? På toa? På gatan? Och sökte febrilt i väskan halva bussfärden. Ingen nyckel. Väl framme i Jakobstad satte hon sig för att vänta på Herr Nizze som var ute på jobb. Fru Nizzan hann gå på kafé Fredrika också, innan Herr Nizze var klar med sitt. Slutligen hemma var Fru Nizzan ganska trött men bad till sist Nizze 1 att hjälpa henne med nyckelletandet. Väskan vändes upp och ner igen. Varpå Nizze 1 konstaterade att han nog hittar bilnyckeln. Det visade sig att det fanns ett hål i väskfodret. Bilnyckeln, ett suddgummi och några pennor hade också försvunnit samma väg: de låg och gömde sig mellan konstlädret och väskfodret. Så nu vet jag alltså hur trollkonstnärer gör.

Fru Nizzan var givetvis lättad. En ny nyckel kostar flera hundra euro. Litet snopet kändes det, att hon inte själv märkt hålet. Men, sådant är livet och nu är lugnet återställt. Nu ska fru Nizzan bara ta det lugnt i kväll. Det blir intensiva arbetsveckor efter en så här lång semester mitt i den brådaste tiden.