Lite allvarligare
I dag ska jag vara lite allvarligare än en träningslista. En bekant skrev på FB om droganvändning i kristna kretsar. Att en kristen familj borde ha gett en kompass som gör att man INTE använder droger. Detta då säkert med bakgrunden att en 20-årig kvinna sköts ihjäl i en lägenhet i Jakobstad för en vecka sedan. Och att den parhusbrand, liksom detta våldsdåd, sägs vara drogrelaterade brott.
Jag anser mig själv vara troende kristen. Jag har dock inte tvingat mina barn att gå i söndagsskolan (jag försökte, men gav snabbt upp), eftersom jag utgick från att tvång aldrig ger en positiv bild av något. Det jag tvingade dem till var att gå i skriftskolan. Jag tvingade dem inte att sedan konfirmera sig.
Vi ville inte att de skulle använda alkohol innan de fyllde 18. Ja, jag tycker inte de ska använda nu heller, men det är en annan historia. Säkert förekom sådant jag inte visste om. Jag må vara nykterist, men jag är inte korkad. Men det gick relativt lugnt till innan de fyllde 18. När de började vara ute var jag ofta uppe när de kom hem och försökte ge lite föreläsningar. Men det fastnade liksom inte. Nu säger jag ungefär "ni vet vad jag tycker", och så gör de som de vill i alla fall.
Så jag vet inte. Har jag varit för slapp? Borde jag ha varit strängare och hållit dem mycket hårt? Tvingat dem att vara med i församlingens verksamhet? Gör man det, och det då går fel, så sägs det att föräldrarna var så stränga att barnen måste göra uppror. Och är man för slapp och säger "ni vet vad jag tycker" i stället för att skälla ut dem, så har de haft för lite regler.
Nu vill jag ju tro, att de är kloka nog att inte använda andra droger än alkohol (och ja: de vet vad jag tycker om alkoholanvändningen också, men de är vuxna och bor inte längre hemma). Men om mitt försök till kristen uppfostran utan att predika har lyckats, vet jag inte riktigt. Jag har försökt fråga vad grejen med att vara full är. Men jag har inte fått något svar. Bara att det är kul.
Nå, sedan tror jag att den som skrev om detta på FB ville understryka att problemet sopas under mattan, när han försökt diskutera det. Det vet jag inget om. Åtminstone ett bönehus nära mig hade bjudit in polisen till ett föräldramöte när problemen uppdagades i och med bl.a. flera självmord i regionen. Men jag tror nog tyvärr att en kristen uppfostran inte är någon försäkring. Som förälder vill man sina barns bästa, men om de inte upplever samma trygghet i tron som man själv, så kan man inte göra så mycket. Bara försöka finnas till hands.
Jag anser mig själv vara troende kristen. Jag har dock inte tvingat mina barn att gå i söndagsskolan (jag försökte, men gav snabbt upp), eftersom jag utgick från att tvång aldrig ger en positiv bild av något. Det jag tvingade dem till var att gå i skriftskolan. Jag tvingade dem inte att sedan konfirmera sig.
Vi ville inte att de skulle använda alkohol innan de fyllde 18. Ja, jag tycker inte de ska använda nu heller, men det är en annan historia. Säkert förekom sådant jag inte visste om. Jag må vara nykterist, men jag är inte korkad. Men det gick relativt lugnt till innan de fyllde 18. När de började vara ute var jag ofta uppe när de kom hem och försökte ge lite föreläsningar. Men det fastnade liksom inte. Nu säger jag ungefär "ni vet vad jag tycker", och så gör de som de vill i alla fall.
Så jag vet inte. Har jag varit för slapp? Borde jag ha varit strängare och hållit dem mycket hårt? Tvingat dem att vara med i församlingens verksamhet? Gör man det, och det då går fel, så sägs det att föräldrarna var så stränga att barnen måste göra uppror. Och är man för slapp och säger "ni vet vad jag tycker" i stället för att skälla ut dem, så har de haft för lite regler.
Nu vill jag ju tro, att de är kloka nog att inte använda andra droger än alkohol (och ja: de vet vad jag tycker om alkoholanvändningen också, men de är vuxna och bor inte längre hemma). Men om mitt försök till kristen uppfostran utan att predika har lyckats, vet jag inte riktigt. Jag har försökt fråga vad grejen med att vara full är. Men jag har inte fått något svar. Bara att det är kul.
Nå, sedan tror jag att den som skrev om detta på FB ville understryka att problemet sopas under mattan, när han försökt diskutera det. Det vet jag inget om. Åtminstone ett bönehus nära mig hade bjudit in polisen till ett föräldramöte när problemen uppdagades i och med bl.a. flera självmord i regionen. Men jag tror nog tyvärr att en kristen uppfostran inte är någon försäkring. Som förälder vill man sina barns bästa, men om de inte upplever samma trygghet i tron som man själv, så kan man inte göra så mycket. Bara försöka finnas till hands.
Kommentarer
Skicka en kommentar