Covid-19 och min värld
Vi fick hem äldre sonen för en vecka sedan. Han är i karantänliknande förhållanden, eftersom han vistats i Nyland, där det finns allra flest fall av covid-19 i Finland. Yngre sonen var också till Hfors för att hämta grejor i lägenheten. Var där en hel natt. Hans karantän går ut på onsdag. De är friska. Själv lever jag i corona-ångest. Jag har ju i många år haft problem med halsont på morgnarna, frossa och känsla av förkylning som aldrig bryter ut. Hade en omgång direkt i början av undantagstillståndet. Men ingen feber. Och ingen annan fick symptom. Egentligen har min hals blivit bättre när jag slipper jobbets luftkonditionering. Och vår företagshälsovårdare trodde att det också kan bero på sura uppstötningar.
vappen i år var väldigt speciell. Pojkarna hemma. Vi hemma (som vanligt). Inga traditionella folkfester någonstans. Och virtuella firanden fanns, men på något sätt börjar de också vara lite tråkiga. Satt och hade stickparty med en väninna sent i går. Men inte är det riktigt samma sak att sitta vid en skärm. Men vi ska nog bjuda in flera någon annan kväll, tror jag.
Enligt uppgift ska skolorna öppnas den 14 maj. Få se hur många sjukdomsfall som kommer, när samhället börjar öppnas. Större folksamlingar än 500 är förbjudna åtminstone till 31.7. Men få se. När vi suttit inne har man inom vården lyckats med konststycket att ha mellan 45-70 fall i intensvvård per dygn. Ett par hundra i sjukhusvård per dygn. Och så ungefär 220 döda så här långt. Men hur går det, om vi alla återvänder till jobben 14 maj? Eller blir det frivilligt att distansjobba så mycket som möjligt? Jag skulle gärna träffa arbetskamraterna, men jag betackar mig för att ordna inträdesförhör fysiskt. Jag vill inte ta på mitt ansvar att samla studerande från hela Finland på ett ställe. Ens fast de är 10. Eller 20. Eller 50. Men å andra sidan är det klokare personer än jag som ska bestämma.
Det har gått helt bra att distansjobba. Lite mera jobb än vanligt, tycker jag. Och osäkerheten inför hösten gör ju att man inte riktigt vet hur man ska tänka. Men, en dag i sänder. Snart semester....
vappen i år var väldigt speciell. Pojkarna hemma. Vi hemma (som vanligt). Inga traditionella folkfester någonstans. Och virtuella firanden fanns, men på något sätt börjar de också vara lite tråkiga. Satt och hade stickparty med en väninna sent i går. Men inte är det riktigt samma sak att sitta vid en skärm. Men vi ska nog bjuda in flera någon annan kväll, tror jag.
Enligt uppgift ska skolorna öppnas den 14 maj. Få se hur många sjukdomsfall som kommer, när samhället börjar öppnas. Större folksamlingar än 500 är förbjudna åtminstone till 31.7. Men få se. När vi suttit inne har man inom vården lyckats med konststycket att ha mellan 45-70 fall i intensvvård per dygn. Ett par hundra i sjukhusvård per dygn. Och så ungefär 220 döda så här långt. Men hur går det, om vi alla återvänder till jobben 14 maj? Eller blir det frivilligt att distansjobba så mycket som möjligt? Jag skulle gärna träffa arbetskamraterna, men jag betackar mig för att ordna inträdesförhör fysiskt. Jag vill inte ta på mitt ansvar att samla studerande från hela Finland på ett ställe. Ens fast de är 10. Eller 20. Eller 50. Men å andra sidan är det klokare personer än jag som ska bestämma.
Det har gått helt bra att distansjobba. Lite mera jobb än vanligt, tycker jag. Och osäkerheten inför hösten gör ju att man inte riktigt vet hur man ska tänka. Men, en dag i sänder. Snart semester....
Kommentarer
Skicka en kommentar