Måndag

Den tredje måndagen i arbetets tecken är över. Visst borde jag göra något vettigt och vara en god mor. Ändå vill jag hellre sitta här och blogga. Allt jag tänkt skriva har försvunnit någonstans ut i universums vidder. Här sitter jag med mina tankar. Jag fyllde 49 för snart en vecka sedan. Om ett år har jag fyllt 50, om jag lever och har hälsan. 50 år låter rätt hemskt. Och ändå... 50 år är ingen ålder. Vid 50 har jag minst 15 år kvar att arbeta, och jag har arbetat 24 år. Och snabbt har de gått. Minns min 25-årskris som i går. Firade dagen i Åbo. Ensam. Den jag tänkt fira med hade inga pengar och var upptagen med annat. Året innan hade jag gjort slut med min dåvarande. Jag var 25, singel och ensam i storstan.På den tiden gifte sig många av mina kompisar. Framför mig såg jag den gamla nuckan jag skulle bli. Redan 25 år och jag hade inte gjort något av mitt liv. Om 25 år är jag 50 och kommer inte att ha gjort någonting.... Så tänkte jag då. Nu är alltså 49 och tycker jag hunnit en massa. Bott i Åbo, bott i Karis, bott i Vasa, bott hemma på landet. Gift mig, fått barn, jobbat... rest litet. I dag kan jag le åt min 25-årskris. Någon 30-årskris hade jag inte, då mötte jag min man. Någon 40-årskris hade jag inte, då var jag småbarnsmor. Så det lär väl bli något i hästväg när jag fyller 50. Eller så inte. Tony Dunderfelt föreläste en gång om livsloppspsykologi. Han menade att alla åldrar har sina kriser. En är när man flyttar hemifrån, en när man bildar familj, en när man får barn, en när barnen flyger ut osv. Och det är klart. Tror man att det blir kris så blir det förstås....

Håhå. Kanske man skulle göra något vettigt. Har just plastat en bok. Jag avskyr att plasta böcker. Kan de inte ta upp det på skolschemat: hur plasta böcker när mamma inte kan?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Utvärdering av YAZIO-appen

Bra ursäkter?

Semester i covid-19-tider