Solig påskannandag

Dagen har gått åt till promenad, fönstertvätt, krattning och så bara slappa. För en stund sedan försökte jag få eld i bastuugnen - samtidigt som jag hade en våffla i våffeljärnet. Våfflan blev inte särskilt vacker. Och jag blev sur på grund av en artikel jag råkade läsa i det gamla Vasabladet.

Artikeln handlade om Magdalena och Peter Snickars i Vasa, som fått pris av Kulturfonden. Ja, det blev jag förstås inte arg för. Tvärtom. Jag unnar dem priset av hela mitt hjärta. Det var en annan sak jag blev arg över. Magdalena har varit närståendevårdare åt sin man sedan augusti 2012. Han har nämligen en elakartad hjärntumör. Det är ett tungt jobb att sköta en person med hjärntumör. Jag kan tänka mig att hon inte kan lämna honom långa stunder och jag beundrar henne stort. Nu framkom det i artikeln att hennes ersättning ska HALVERAS. Varför? Jo, för att den är tänkt för "livets slutskede". Och nu har det skedet varat i över ett och ett halvt år, så det anses ha varit "för länge"! Alltså, var finns rim och reson i bidragssystemen? Samhället tänker inte på, vad det skulle ha kostat om ingen kunnat/velat ta hand om den som är svårt sjuk. Varför ska de då straffas, för att han fått leva längre än "beräknat"??? Jag förstår att samhället måste spara. Men det är ju verkligen en inbesparing att han får bo hemma med sin familj. I stället borde ju vårdaren få uppmuntran, mera pengar för att orka fortsätta vårdarjobbet.

Så det var fint att de fick ett pris för sin kulturgärning. Artikeln fanns i Vasabladet den 8 april, i samband med Svenska Kulturfondens utdelningslista.

Kommentarer

Populära inlägg