Är jag riktigt klok?

Satt på ett fackligt möte till klockan 17 idag. Egentligen borde jag ha fortsatt med att förbereda morgondagens lektion, men eftersom "mitt" hotell inte hade några lediga rum i natt, konstaterade jag att jag vill hem.  Ont i halsen har jag också, och då är det skönare att vara hemma och botanisera i skåpen för att hitta eventuella dunderkurer. Vitlök är dock förbjudet, eftersom jag undervisar kl. 8 i morgon bitti. Tyvärr. Hem kom jag ca 18.45 i kväll. Undervisning kl. 8 i morgon, betyder att frun Nizzan sätter sig i bilen senast 6.10. Det betyder väckning 5.10, eftersom Fru Nizzan gillar lugna morgnar. Det blir alltså summa summarum knappt 11 timmar tid hemma. Och eftersom jag tänker gå till sängs senast 22, så är det bara 3 av dessa timmar som är vakentid, om man inte räknar frukosten och morgontoaletten i morgon. Om jag är riktigt klok? NÄÄÄ. Men jag råkar gilla mitt jobb. Och jag gillar min hemby. Och  jag gillar min familj, trots att Herr Nizze nästan alltid är borta när jag kommer hem och trots att Nizze 1 och Nizze 2 oftast tycker att jag stör när jag vill konversera med dem. Men jag gillar ändå min familj. Även om jag tänker boka in mig på hotell när det känns för eländigt i vinter.  Varje höst den här tiden hotar jag med att flytta till Vasa. Och varje höst konstaterar jag att jag vill vara med min familj i stället. Jag vill definitivt inte skilja mig. Herr Nizze och jag har ett bra äktenskap. När jag kommer hem, far han i väg. Eller tvärtom  Och så ses vi i sovrummet - åtminstone tills han snarkar och  Fru Nizzan flyttar ut och lägger sig på bäddsoffan. Och nä, nä. Vi har inte skilda sovrum för att vi grälar. Fru Nizzan väljer soffan för att undvika tankar på att flytta ut för gott. Bättre att sova ensam än att ligga vaken och sura över partnern som snarkar. Vi brukar för övrigt informera våra unga vänner om att det är detta som är hemligheten med ett över tjugoårigt äktenskap: vi ses så lite som möjligt, smsar och ringer och mejlar och så är det väldigt trevligt om vi någon gång hittar ett TV-program som vi båda gillar och kan se på det på samma gång.  (Och ni som läst min blogg tidigare, ni vet väl att jag är självironisk. Jag hade inga blåögda förväntningar på äktenskapet när jag gifte mig, men jag kan garantera att det i 99 dagar av 100 är trevligare att ha familj än att vara ensam. Trots denna realistiska skildring. Livet är ingen dans på rosor, men rätt bra om man har en bra make. Och det har jag. Vad jag än påstår ibland.)