Textseminarium
Jag håller på och förbereder mig för ett temaseminarium om multikulturalitet i undervisningen. Som "läxa" har vi en artikel skriven av Forsman och Hummelstedt-Djedou (2014) och en artikel skriven av Wellros (2004).
Forsman och Hummelstedt-Djedou har videofilmat barn med annat etniskt ursprung i en finlandssvensk skola i Finland och utgående från det undersökt hur de och lärarna bygger sin identitet. Wellros skriver om invandrarundervisning i svenska - att det inte är bara språket man ska undervisa
Vi har i uppgift att göra reflekterande anteckningar om minst tre områden som vi tycker är viktiga med tanke på vårt lärarskap. Hittills har jag bara läst artiklarna och kopierat och sparat delar som jag tycker verkar intressanta. Å andra sidan hade jag en kortare dag. Jag började med kaffe på övningsskolan. Årets tvåor ska resa till Paris i april, och de samlar pengar till resan. Därefter hade vi lektioner i utvidgad didaktik. På dem diskuterade vi dels om lärarens ansvar, dels om SWOT-analysen och kompetenskartläggningen vi ska göra (oj, den borde jag ladda upp), och lärarens varande mellan teori och praktik. Jag vet att en del säger att de inte får ut något av dessa föreläsningar. Jag tycker dock att den kursen verkar vara mera meningsfull än kursen Motivation och lärande, som vi hade i Modul 1. Den här kursen innehåller många delar, som jag tror vi har nytta av i läraryrket. Nu är jag ju förstås i en annan situation än många andra. Jag tror mig ha en helhetssyn av lärararbetet och vad som behövs, och att jag därför har lättare att ta till mig vissa saker. Det som vi kommit till är hur som helst, att när man har mycket att tänka på, finns inte tid för reflektion. Då vill man ha kort och koncist, klara direktiv för vad som krävs för att man ska bli godkänd. Det är litet synd, eftersom läraren tycks vara en person som vill tänka, filosofera, utarbeta examinationsuppgifterna efter hand, att vi ska få vara med och forma kursen. Men det fungerar liksom inte, när kursen bara känns som en bisak, något vi måste sitta av. Och fastän den skulle vara hur intressant som helst - när det inte finns tid, så finns inte intresse av att fundera så mycket.
Hur som helst, så var det dagens enda lektion. Efter den åt jag lunch, sedan satt jag och läste artiklarna ovan och så åkte jag hem vid halv fyratiden. Sedan jag kom hem tog jag en fyra kilometers länk. Sprang ca 900 meter. Jag försöker mycket försiktigt försöka börja jogga igen. Och då bygger jag på med bara ca +5% per gång. Nästa gång blir alltså ca 950 meter...
Nå, nu ska jag återgå till morgondagens tema. Jag har ungefär 6,5 sidor A4 fullproppade med text (kontentan av två artiklar på dryga 20 sidor var...). Att få ihop det till ämnesområden verkar inte så lätt, så jag kommer bara att göra några anteckningar om innehållet. Andra får prata i morgon. Jag pratar ju mest hela tiden när vi har seminarier.
Vad är det nu då i Forsman-Hummelstedt-Djedous text som är intressant?
De beskriver alltså hur barn bygger sin etniska identitet, utan att de vuxna är medvetna om det. Forskarna menar också att barnen använder sin etnicitet som en resurs för att undersöka sig själva i relation till andra för att bygga identitet och maktförhållanden. (är det månne rätt svenskt ord? Power relation stod det i texten).
Intressant är också att barnen använder etnicitet dels för att ha en grupptillhörighet, men också för att utesluta andra - alltså för att få en position i gruppen. Det som man som lärare säkert måste beakta är, att etnisk olikhet och språkkunskap (eller bristen på den) används för att utesluta någon från gruppen. Barn kan t.ex. använda skällsord som har med ett annat barns etnicitet att göra, och då måste man vara beredd att ta frågan till diskussion på ett bra sätt.
Vissa barn tycks dock inte vilja kännas vid sitt etniska ursprung, trots att andra med ickefinsk bakgrund vill ta dem med i den "ickefinska" gruppen.
Forskningen visar också att barn som pratar om sin etniska identitet när de är för sig själva, inte nödvändigtvis talar om den när frågan tas upp av lärarna, under lektionstid. Barnen använder sin etnicitet för olika ändamål, vare sig en vuxen är med eller inte.
Intressant är också, när barnen talar om att de brukar ringa sina släktingar i Afrika. Då undrar ett annat barn, om det faktiskt finns telefoner i Afrika. Den afrikanska flickan får då möjlighet att berätta att de har datorer med Skype, som de kan använda. Forskarna ser på detta som ett sätt att få fram multikulturell identitet genom helt vanligt umgänge i skolan. Lärarna kan vara med och se till att förhållandena blir bra.
Det är intressant att konstatera, att projektet som forskarna genomförde tycks ha fått flera utländska barn i finska skolor att bli stolta över sin identitet. De som tidigare inte velat prata om denna identitet, började nu identifiera sig också med den och inte enbart med den finska.
Det framkommer också att lärarna har varit osäkra på, vad de kan ta upp när det gäller etnicitet.
Forskarna menar att etnicitet och identitet skapas tillsammans med andra, beroende på behoven och den situation man är inne i. De menar också att personer med annan etnisk bakgrund borde få aktivt stöd för sin etniska identitet. De menar också att det är vardagliga situationer som är viktigast, inte att fira olika fester. Att ha den etniska bakgrunden med hela tiden, kan göra att barnen får en bättre tillhörighet i det samhälle där de nu bor.
Detta var väl inte så reflekterande, och jag har heller inte räknat temaområden. Skulle jag kort sammanfatta det jag skrivit ovan, så verkar det viktigaste vara, att man ska våga prata om kulturell och etnisk identitet, aktivt arbeta för att olika kulturer är en del av vardagen. Framför allt ska läraren inte vara rädd att ta upp kulturella skillnader.
Seija Wellros som har lång erfarenhet av invandrarundervisning tar fasta på hur viktigt det är att invandrare lär sig landets språk grundligt - så att de med "hjärta och hjärna kan förstå". Det tycker jag är väldigt bra uttryckt. Hon menar att invandrare känner intellektuell och social degradering när de inte förstår. Och där håller jag verkligen med. Jag behöver bara tänka på finlandssvenskar som inte behärskar finska, och som hamnar på sjukhus där det bara talas finska. Bengt Pohjonen har skrivit en väldigt bra dikt om detta. "Jag föddes utan språk".
Wellros skriver, att god språklig färdighet innefattar en god behärskning av sociokulturella koder. Hon understryker alltså att vi inte bara ska undervisa språk, utan också samhällets institutioner, vilket i sig är ganska lätt. Finkulturen är också ganska lätt att ta med i undervisningen. MEN sedan kommer vi till vardagskulturen, och DET är svårt. Reglerna är oskrivna, det finns underförstådda normer. Och vilken kultur ska vi lära ut? Den som finns i Helsingfors, Rovaniemi eller Vasa? Eller kanske kulturen i lilla Esse? Och är det jordbrukarnas kultur vi ska lära ut - eller överklassens kultur?? Dessutom har män och kvinnor olika normer. Vilka ska man lära ut?
Jag tycker väldigt mycket om Wellros' artikel. Den talar om att det inte räcker med att vi använder lexikonet när vi ska uttrycka oss på ett nytt språk i ett nytt land. Det finns så många situations- och relationsberoende regler (pragmatik) som styr. Dessutom måste man ha en djup förståelse av ord och begrepp (semantik). Vi tolkar enligt våra referensramar och hon menar att man behöver diskutera skillnader mellan det nya landet och det egna landet. Dock är det viktigt att man inte drar alla över samma kam, utan får fram att alla är individer. Annars får man en stereotyp självbild, vilket inte är bra.
Hon skriver om språklig socialisation, som hon menar bidrar till att skapa ordning i människans tänkesätt. Här behöver man vara medveten om inlärda associationer (t.ex. att skinka är något man äter på jul, eller att det är något orent...).
En risk ser hon i att det blir en kommunikation "vi-de". Wellros anser att man inte ska äga att "svenskar gör si och kenyaner gör så", utan hellre identifiera mindre grupper. Framför allt ska jag som språklärare stöda invandrares socialisation och diskutera kulturskillnader i deras hemland. Då har de också möjlighet att se liknande mönster i det nya hemlandet och stereotypiseringen minskar.
Hälsningsfraser och dylikt, som jag lär ut på grundkurserna är kanske inte så enkla. En invandrare kan tro att det är sådant man går och diskuterar med vem som helst. Här behöver vi också diskutera varför folk inte pratar med främlingar, inte vill sätta sig bredvid någon i bussen, diskutera beteenden som för en invandrare känns konstiga i vårt land...
Jag minns för övrigt i detta sammanhang, att jag hörde berättas om en flykting som kom till vår lilla by. Flyktingen gick troligen på språkkurs i svenska, och hälsade glatt på en äldre dam på busshållplatsen. Sa något om vädret osv. Jag hörde att damen hälsade den gången, men sedan började hon undvika honom. Säkert något man kunde diskutera med invandrare. Man vill vara vänlig, men lokalinvånarna vill inte prata om väder och vind och familj med okända människor.
Jag har inte listat tre ämnesområden och jag har inte skrivit reflekterande. Jag tycker bara att båda dessa artiklar är tankeväckande. Speciellt Wellros, eftersom den berör min vardag mera. Det är frågor jag inte tänkt så mycket på, när jag undervisat svenska. Givetvis gäller detsamma franska. Man borde mera ta fasta på det kulturella beteendet.
Forsman och Hummelstedt-Djedou har videofilmat barn med annat etniskt ursprung i en finlandssvensk skola i Finland och utgående från det undersökt hur de och lärarna bygger sin identitet. Wellros skriver om invandrarundervisning i svenska - att det inte är bara språket man ska undervisa
Vi har i uppgift att göra reflekterande anteckningar om minst tre områden som vi tycker är viktiga med tanke på vårt lärarskap. Hittills har jag bara läst artiklarna och kopierat och sparat delar som jag tycker verkar intressanta. Å andra sidan hade jag en kortare dag. Jag började med kaffe på övningsskolan. Årets tvåor ska resa till Paris i april, och de samlar pengar till resan. Därefter hade vi lektioner i utvidgad didaktik. På dem diskuterade vi dels om lärarens ansvar, dels om SWOT-analysen och kompetenskartläggningen vi ska göra (oj, den borde jag ladda upp), och lärarens varande mellan teori och praktik. Jag vet att en del säger att de inte får ut något av dessa föreläsningar. Jag tycker dock att den kursen verkar vara mera meningsfull än kursen Motivation och lärande, som vi hade i Modul 1. Den här kursen innehåller många delar, som jag tror vi har nytta av i läraryrket. Nu är jag ju förstås i en annan situation än många andra. Jag tror mig ha en helhetssyn av lärararbetet och vad som behövs, och att jag därför har lättare att ta till mig vissa saker. Det som vi kommit till är hur som helst, att när man har mycket att tänka på, finns inte tid för reflektion. Då vill man ha kort och koncist, klara direktiv för vad som krävs för att man ska bli godkänd. Det är litet synd, eftersom läraren tycks vara en person som vill tänka, filosofera, utarbeta examinationsuppgifterna efter hand, att vi ska få vara med och forma kursen. Men det fungerar liksom inte, när kursen bara känns som en bisak, något vi måste sitta av. Och fastän den skulle vara hur intressant som helst - när det inte finns tid, så finns inte intresse av att fundera så mycket.
Hur som helst, så var det dagens enda lektion. Efter den åt jag lunch, sedan satt jag och läste artiklarna ovan och så åkte jag hem vid halv fyratiden. Sedan jag kom hem tog jag en fyra kilometers länk. Sprang ca 900 meter. Jag försöker mycket försiktigt försöka börja jogga igen. Och då bygger jag på med bara ca +5% per gång. Nästa gång blir alltså ca 950 meter...
Nå, nu ska jag återgå till morgondagens tema. Jag har ungefär 6,5 sidor A4 fullproppade med text (kontentan av två artiklar på dryga 20 sidor var...). Att få ihop det till ämnesområden verkar inte så lätt, så jag kommer bara att göra några anteckningar om innehållet. Andra får prata i morgon. Jag pratar ju mest hela tiden när vi har seminarier.
Vad är det nu då i Forsman-Hummelstedt-Djedous text som är intressant?
De beskriver alltså hur barn bygger sin etniska identitet, utan att de vuxna är medvetna om det. Forskarna menar också att barnen använder sin etnicitet som en resurs för att undersöka sig själva i relation till andra för att bygga identitet och maktförhållanden. (är det månne rätt svenskt ord? Power relation stod det i texten).
Intressant är också att barnen använder etnicitet dels för att ha en grupptillhörighet, men också för att utesluta andra - alltså för att få en position i gruppen. Det som man som lärare säkert måste beakta är, att etnisk olikhet och språkkunskap (eller bristen på den) används för att utesluta någon från gruppen. Barn kan t.ex. använda skällsord som har med ett annat barns etnicitet att göra, och då måste man vara beredd att ta frågan till diskussion på ett bra sätt.
Vissa barn tycks dock inte vilja kännas vid sitt etniska ursprung, trots att andra med ickefinsk bakgrund vill ta dem med i den "ickefinska" gruppen.
Forskningen visar också att barn som pratar om sin etniska identitet när de är för sig själva, inte nödvändigtvis talar om den när frågan tas upp av lärarna, under lektionstid. Barnen använder sin etnicitet för olika ändamål, vare sig en vuxen är med eller inte.
Intressant är också, när barnen talar om att de brukar ringa sina släktingar i Afrika. Då undrar ett annat barn, om det faktiskt finns telefoner i Afrika. Den afrikanska flickan får då möjlighet att berätta att de har datorer med Skype, som de kan använda. Forskarna ser på detta som ett sätt att få fram multikulturell identitet genom helt vanligt umgänge i skolan. Lärarna kan vara med och se till att förhållandena blir bra.
Det är intressant att konstatera, att projektet som forskarna genomförde tycks ha fått flera utländska barn i finska skolor att bli stolta över sin identitet. De som tidigare inte velat prata om denna identitet, började nu identifiera sig också med den och inte enbart med den finska.
Det framkommer också att lärarna har varit osäkra på, vad de kan ta upp när det gäller etnicitet.
Forskarna menar att etnicitet och identitet skapas tillsammans med andra, beroende på behoven och den situation man är inne i. De menar också att personer med annan etnisk bakgrund borde få aktivt stöd för sin etniska identitet. De menar också att det är vardagliga situationer som är viktigast, inte att fira olika fester. Att ha den etniska bakgrunden med hela tiden, kan göra att barnen får en bättre tillhörighet i det samhälle där de nu bor.
Detta var väl inte så reflekterande, och jag har heller inte räknat temaområden. Skulle jag kort sammanfatta det jag skrivit ovan, så verkar det viktigaste vara, att man ska våga prata om kulturell och etnisk identitet, aktivt arbeta för att olika kulturer är en del av vardagen. Framför allt ska läraren inte vara rädd att ta upp kulturella skillnader.
Seija Wellros som har lång erfarenhet av invandrarundervisning tar fasta på hur viktigt det är att invandrare lär sig landets språk grundligt - så att de med "hjärta och hjärna kan förstå". Det tycker jag är väldigt bra uttryckt. Hon menar att invandrare känner intellektuell och social degradering när de inte förstår. Och där håller jag verkligen med. Jag behöver bara tänka på finlandssvenskar som inte behärskar finska, och som hamnar på sjukhus där det bara talas finska. Bengt Pohjonen har skrivit en väldigt bra dikt om detta. "Jag föddes utan språk".
Wellros skriver, att god språklig färdighet innefattar en god behärskning av sociokulturella koder. Hon understryker alltså att vi inte bara ska undervisa språk, utan också samhällets institutioner, vilket i sig är ganska lätt. Finkulturen är också ganska lätt att ta med i undervisningen. MEN sedan kommer vi till vardagskulturen, och DET är svårt. Reglerna är oskrivna, det finns underförstådda normer. Och vilken kultur ska vi lära ut? Den som finns i Helsingfors, Rovaniemi eller Vasa? Eller kanske kulturen i lilla Esse? Och är det jordbrukarnas kultur vi ska lära ut - eller överklassens kultur?? Dessutom har män och kvinnor olika normer. Vilka ska man lära ut?
Jag tycker väldigt mycket om Wellros' artikel. Den talar om att det inte räcker med att vi använder lexikonet när vi ska uttrycka oss på ett nytt språk i ett nytt land. Det finns så många situations- och relationsberoende regler (pragmatik) som styr. Dessutom måste man ha en djup förståelse av ord och begrepp (semantik). Vi tolkar enligt våra referensramar och hon menar att man behöver diskutera skillnader mellan det nya landet och det egna landet. Dock är det viktigt att man inte drar alla över samma kam, utan får fram att alla är individer. Annars får man en stereotyp självbild, vilket inte är bra.
Hon skriver om språklig socialisation, som hon menar bidrar till att skapa ordning i människans tänkesätt. Här behöver man vara medveten om inlärda associationer (t.ex. att skinka är något man äter på jul, eller att det är något orent...).
En risk ser hon i att det blir en kommunikation "vi-de". Wellros anser att man inte ska äga att "svenskar gör si och kenyaner gör så", utan hellre identifiera mindre grupper. Framför allt ska jag som språklärare stöda invandrares socialisation och diskutera kulturskillnader i deras hemland. Då har de också möjlighet att se liknande mönster i det nya hemlandet och stereotypiseringen minskar.
Hälsningsfraser och dylikt, som jag lär ut på grundkurserna är kanske inte så enkla. En invandrare kan tro att det är sådant man går och diskuterar med vem som helst. Här behöver vi också diskutera varför folk inte pratar med främlingar, inte vill sätta sig bredvid någon i bussen, diskutera beteenden som för en invandrare känns konstiga i vårt land...
Jag minns för övrigt i detta sammanhang, att jag hörde berättas om en flykting som kom till vår lilla by. Flyktingen gick troligen på språkkurs i svenska, och hälsade glatt på en äldre dam på busshållplatsen. Sa något om vädret osv. Jag hörde att damen hälsade den gången, men sedan började hon undvika honom. Säkert något man kunde diskutera med invandrare. Man vill vara vänlig, men lokalinvånarna vill inte prata om väder och vind och familj med okända människor.
Jag har inte listat tre ämnesområden och jag har inte skrivit reflekterande. Jag tycker bara att båda dessa artiklar är tankeväckande. Speciellt Wellros, eftersom den berör min vardag mera. Det är frågor jag inte tänkt så mycket på, när jag undervisat svenska. Givetvis gäller detsamma franska. Man borde mera ta fasta på det kulturella beteendet.
Kommentarer
Skicka en kommentar