Reseblogg 16 juli
Fredagen den 16 juli vandrade vi runt i staden. Bl.a. var vi till Centre Pompidou, handlade litet souvenirer och åt slutligen pasta på Les Ateliers och vilade oss för att orka med kvällens viktigaste programpunkt: Diamantligan på Stade de France. Tyvärr hade jag fegat för länge innan jag beställde biljetter så vi fick biljetter på fyrtionde raden, rätt långt från händelsernas centrum. De kostade dock bara 16 euro per person. Vi åkte metro med två linjer för att ta oss dit ut. Först ettan ut till Champs Elysées Clemenceau och sedan linje 13 mot Saint-Denis. Vi kom fram till stadion strax efter insläpp och blev kroppsvisiterade. Dessutom fick jag inte ha kork på min vattenflaska, jag var tvungen att öppna den och dricka av vattnet innan jag fick ta in den. Och korken behöll vakten. Platserna fick vi välja fritt när vi kom till sektionen. ”Ce n’est pas comme les matchs rugby” sa vakten. (Det här är inte som rugbymatcherna, sa hon)
Vi satt nästan rakt bakom spjutkastarna. Visserligen såg man dem bara som små prickar, men vi hade en bra överblick av hur de kastade. Tre finnar var med: Wirkkala, Pitkämäki och Mannio. Thorkildsen vann, som vanligt. Hans tränare satt snett under oss, så honom såg vi rätt bra när Thorkildsen kom och pratade med honom mellan kasten, skrev någon autograf däremellan. Tyvärr gick det alltså inte så bra för de våra. Wirkkala tvåa och Pitkämäki trea, men resultaten var inte alls vad de kan. Thorkildsen vann med ca fyra meter över dem. Kvällens mest upphaussade händelsen var 100 metersloppet med huvudattraktionerna Bolt, Powell och Lemaître. Bolt vann som väntat. Jag är något förundrad över att han var den som alla ville se. Det fanns ju fina prestationer på 110 meter häck: David Oliver var 2 hundradelar från världsrekordet. Kaki vann 800-metersloppet. Kulstötarna, diskuskastarna, längd- och trestegshopparna var sådana som på något sätt kom på sidan om, likaså spjutkastarna. Stavhoppet var dock en gren som publiken uppmärksammade, eftersom den vanns av Lavillenie. Stämningen på denna tillställning var verkligen otrolig, jag höll på att skrika mig hes när jag försökte heja på Tero och Teemu och Ari. Fast det hörde de nog inte.
Ja, dessutom fick vi vara statister i en film ”La ligne droite” vars slutscener spelades in. Enligt uppgift handlar filmen om en friidrottare som av någon anledning hamnat i fängelse. Efter 5 år där kommer denna person ut ur fängelset och träffar en friidrottare som blivit blind i en olycka... det lär vara intrigen. Slutscenen som spelades in var ett lopp på fyrahundra meter för blinda där vi som publik skulle skrika och hurra.
Säkerhetsanordningarna vid Stade de France var verkligen ordentliga. Det satt vakter utplacerade inne runt stadion. De satt framför varsin läktare och höll koll på publiken. När vi gick ut från stadion fanns ridande polis utplacerad och vid metrostationen fanns en hel del vakter. I metron såg vi förresten ofta vakter som var utrustade med batong. Vid Eiffeltornet hade vakterna till och med automatgevär.
Vi satt nästan rakt bakom spjutkastarna. Visserligen såg man dem bara som små prickar, men vi hade en bra överblick av hur de kastade. Tre finnar var med: Wirkkala, Pitkämäki och Mannio. Thorkildsen vann, som vanligt. Hans tränare satt snett under oss, så honom såg vi rätt bra när Thorkildsen kom och pratade med honom mellan kasten, skrev någon autograf däremellan. Tyvärr gick det alltså inte så bra för de våra. Wirkkala tvåa och Pitkämäki trea, men resultaten var inte alls vad de kan. Thorkildsen vann med ca fyra meter över dem. Kvällens mest upphaussade händelsen var 100 metersloppet med huvudattraktionerna Bolt, Powell och Lemaître. Bolt vann som väntat. Jag är något förundrad över att han var den som alla ville se. Det fanns ju fina prestationer på 110 meter häck: David Oliver var 2 hundradelar från världsrekordet. Kaki vann 800-metersloppet. Kulstötarna, diskuskastarna, längd- och trestegshopparna var sådana som på något sätt kom på sidan om, likaså spjutkastarna. Stavhoppet var dock en gren som publiken uppmärksammade, eftersom den vanns av Lavillenie. Stämningen på denna tillställning var verkligen otrolig, jag höll på att skrika mig hes när jag försökte heja på Tero och Teemu och Ari. Fast det hörde de nog inte.
Ja, dessutom fick vi vara statister i en film ”La ligne droite” vars slutscener spelades in. Enligt uppgift handlar filmen om en friidrottare som av någon anledning hamnat i fängelse. Efter 5 år där kommer denna person ut ur fängelset och träffar en friidrottare som blivit blind i en olycka... det lär vara intrigen. Slutscenen som spelades in var ett lopp på fyrahundra meter för blinda där vi som publik skulle skrika och hurra.
Säkerhetsanordningarna vid Stade de France var verkligen ordentliga. Det satt vakter utplacerade inne runt stadion. De satt framför varsin läktare och höll koll på publiken. När vi gick ut från stadion fanns ridande polis utplacerad och vid metrostationen fanns en hel del vakter. I metron såg vi förresten ofta vakter som var utrustade med batong. Vid Eiffeltornet hade vakterna till och med automatgevär.
Kommentarer
Skicka en kommentar