Årets utmaning avklarad

Så har  då fru Nizzan hållit mitt festtal för 120 Essepensionärer. Herr Nizze och Nizzarna vill inte alls höra talet. Herr Nizze påstår att folk satt kvar bara för att det var kaffe efter mitt festtal, inte före. Så inte lära jag få några lukrativa anbud efter det här. Hur som helst, jag hade skrivit fyra A4-sidor som jag utgick ifrån. Sedan skrev jag ner stödord i ett häfte och så talade jag utgående från stödorden. Många trevliga ordvändningar och tankar försvann på det sättet - men jag tycker inte om att läsa innantill. Här kommer nu en redigerad version av mitt första tal. Det inleddes med en dikta av Bengt Pohjanen: Jag är född utan språk. Dikten finns på hans webbsidor och av copyrightskäl har jag den inte med här.

Festtal vid Esse Pensionärsförenings julfest 11.12.2013

Språk och personlighet

Jag är född utan språk

Den här dikten är skriven av den svenska författaren Bengt Pohjanen. Han är född i Pajala 1944 och är präst i den ortodoxa kyrkan i Överkalix.   Eftersom det ännu på 1950-talet var förbjudet att tala finska i skolan i Tornedalen, kan vi tänka oss att dikten är skriven utgående från den bakgrunden. Jag ska inte gå in på diktanalys, det är inte min starka sida. Det som jag tänkte utgå från i dag är,  hur viktigt språket är för oss och hur det påverkar vår identitet.

Vi har alla ett språk som vi helst talar, ett språk som vi är trygga med.  För mig är det t.ex. Essedialekten.  Talar jag standardsvenska, så tar det bort en del av min personlighet.  Varför bytte jag nu då till högsvenska (eller standardsvenska) som jag föredrar att kalla det, när jag står i Essegården och talar med Essebor? För mig är standardsvenskan ett arbetsspråk. När jag stiger framför en grupp människor så här, så känns det naturligare att använda en hemmagjord standardsvenska. Fast ska sanningen fram, så beror det i dag mest på att jag är så nervös. Jag byter roll när jag  talar standardsvenska, jag har litet mera distans till mig själv. Det är inte så farligt att göra bort sig på högsvenska som om jag skulle göra bort mig på Essedialekt.  

Jag påstår att det språk vi använder, kan ändra vår personlighet. Jag har  hört tvåspråkiga säga, att de inte tycker om att de måste välja svenska eller finska som modersmål när de fyller i olika blanketter,  eftersom de känner sig som både och. Som Bengt Pohjanen skrev ”Jag har förlorat min legitimitation". När man måste välja svenska eller finska, måste man välja bort en del av sig själv.

Jag vet, att när jag använder finska, så blir allt så mycket stelare för att jag inte kan uttrycka mig som jag vill. Och en lärare i tyska sa en gång åt mig, att jag har tur som får undervisa franska, för franskalärare får vara vimsiga, medan tyskalärare förväntas vara organiserade…

Genom det språk vi använder, ger vi en viss bild av oss.  Många av er kommer kanske ihåg Håkan Granlund och hans monologer.

 En av hans monologer  heter ”Får jag lov”.  Ni som hört den, kommer kanske ihåg att den utspelade sig på en dansplats. En ung man hade bjudit upp en dam, och försökte imponera på henne. ”Vannifrån kombär såstee nättan flicko tå. Ir man kanstsi från Hesa? A tu viri mytsi i Hesa? Ja har faktiskt viri ganska mytsi i Hesa ja.  Kiva stad. Nää. Sverige?? Jaa, nog såg jag det medsamma, jaså. Jag har faktiskt varit ganska mycket i Sverige. Harruu varit i Skellefteå nån gång? Väntapas nu, vilken trakt kommer du ifrån? Ahaa, Bäckby, Bäckby, var någonstans i Sverige ligger Bäckby? Nåjojojo, ja määra bara att vann i Essi ligger Bäckbyi. no veit ja he att Bäckbyi ir i Esse, men Essi ir ju storan by he, så va sko ja veta vann all bya ligger tär. Nå, int ska vi häng upp oss på småsakre. Tids nog får jag väl tid ti bekant me me Bäckbyi, eli va?

I den här lilla delen av monologen har Håkan Granlund väldigt bra fått fram hur språket kan användas när man vill ge en speciell bild av sig själv. Han talar om Hesa i stället för Helsingfors. Han vill visa att han är inne och världsvan.   Kiva stad, sa den unge mannen. Det är också ett sätt att visa sig världsvan: vi slänger in finska ord eller engelska ord. Vi twittrar och facebookar och bloggar och är på instagram. Man måste ju visa att man hänger med. Om ni  ser på de fåtaliga annonserna under lediga platser ser ni säkert också att man numera ofta söker sales manager och controller och art director och quality manager. Fråga inte mig, vad det betyder. Jag utgår från att benämningarna används för att bara de som förstår språket ska söka platsen…

Sedan upptäcker gossen i Granlunds monolog att flickan faktiskt kommer från Sverige. Då byter han språk till högsvenska, med inslag av rikssvensk brytning. Han vill visa att han visst kan tala fint också, även om samtalet blir mera styvt. Många av oss har säkert varit i en liknande situation. När jag gick i gymnasiet,  var ett önskemål från lärarna att vi skulle tala standardsvenska också på rasterna. Vi skrattade och sa, att det gör vi nog inte, alla andra skulle ju skratta åt oss och tycka att vi försökte vara finare på något sätt.  När jag for till Åbo för att studera, skulle det inte ha varit så dumt att vara mera flytande på standardsvenska. När de som var uppfödda med standardsvenska uttalade sig om något lät allt så genomtänkt. Själv fick man leta efter orden för att det inte skulle låta alltför bortkommen. Och ännu på den tiden var vi inte lika stolta över vår dialekt som ungdomarna är i dag, så i början kände jag mig ganska dum och underlägsen.  Men det motsatta kan också hända. Man kan klara sig bättre på dialekt. En bekant från studietiden som är journalist, gjorde ett tag en hel del reportageresor till Österbotten. Han är bosatt i Borgå och är också uppvuxen i Helsingforsregionen.  Han gjorde reportage för Finlands svenska television och berättade att de som han skulle intervjua här i trakterna ofta var litet misstänksamma och sa inte så mycket. Han märkte dock, att om han talade en hemgjord österbottnisk dialekt fick han en helt annan diskussion till stånd. 

I slutet av av Håkan Granlunds monolog upptäcker han alltså att flickan inte alls är rikssvenska, utan från Bäckby.  Han känner sig dum och bortgjord för att han talat högsvenska med en flicka som är från Bäckby.  För något år sedan brukade en bekant, hemma från södra Finland, komma med mig till Vasa rätt ofta. Vi har alltid talat standardsvenska med varandra.  . En dag skulle jag köpa pizza i Ytteresse. Jag hade suttit och pratat med min bekant, kom in på pizzerian och sa ”jag skulle vilja beställa pizzor…” och plötsligt såg jag mig omkring och såg vilka de andra kunderna var.  Jag kände mig otroligt dum för att jag talat högsvenska i Esse… Jag vet egentligen inte varför man måste känna sig dum i den här situationen. 

Språket vi använder har alltså stor betydelse för vår personlighet. Vi kan ge en viss bild av oss, beroende på vad vi säger och hur vi säger.  Myndigheters brev brukar ofta ha ett speciellt kanslispråk, som gör att de är svåra att förstå. De som mist någon anhörig vet, att det genast efter dödsfallet kommer brev efter brev från myndigheterna där blanketter ska fyllas i och att pension retroaktivt kan innehållas om man fått för mycket, bouppteckningsinstrument ska göras upp, skattemyndigheterna vill ha kompletteringar… I den sinnestämning som man är just då, kan myndighetsspråket bli oöverkomligt. Breven är skrivna på vårt modersmål, men med ett fackspråk som vi inte förstår.

Språket är viktigt för oss, det ger oss trygghet. Vi förlorar en stor del av oss själva, när vi inte längre kan uttrycka oss. Det kan bero på att vi inte kan omgivningens språk eller på att vi är sjuka. En kollega med finska som modersmål har arbetat 30 år på svenska. Hon berättade att hon nyligen blev opererad på universitetssjukhuset i Åbo. När hon vaknade efter operationen förstod inte sköterskorna vad hon sa. Till slut hämtade de en sköterska som kunde svenska. Denna sjukskötare bad om ursäkt och sa att ”snälla fru XX ni skulle ha sagt att ni inte förstår finska”. Och fru XX förstod inte  vad sköterskan menade.  Hon förstod vad de finska sköterskorna sa, men hon kunde inte tala finska efter narkosen.  Värre och mera bestående problem med språket kan vi ju få t.ex. genom stroke eller demens.

Språkklimatet idag är sådant, att det andra inhemska språket inte anses så viktigt.  Jag hoppas dock att  man i vårt land, trots alla sparkrav, ska ändra inställning och se hur viktigt det är att kunna många språk.  För varje språk vi lär oss, öppnar sig en ny värld. Ingen undervisning som våra ungdomar kan få gratis är tvång. Det är trevligt att kunna säga några artighetsfraser om man är utomlands eller åker till Kalajoki, t.ex.  

Med tanke på att vi alla blir äldre och kommer att behöva vård hoppas jag att ändå att samhället, trots sparkrav, ska förstå att det behövs kunskaper i båda inhemska språken inom vården. Här hos oss, där vi har en finsk minoritet är det viktigt att de finskspråkiga har möjlighet att få vårdare som talar finska, för oss som svenskspråkiga är det viktigt att kunna få svensk vård också i framtiden. Den som talar svenska med mig, behöver inte tala en felfri svenska och jag tror också att de finskspråkiga i vår kommun är nöjda med en knagglig finska, bara de får tala sitt modersmål med sina vårdare. Språket är en stor del av vår personlighet och speciellt när vi blir äldre behöver vi få ha den tryggheten att vi kan göra oss förstådda på det språk vi kan.

Och vi ska definitivt inte behöva känna oss nedtryckta för att vi inte behärskar standardsvenskan som helsingforsare. Huvudsaken är att man gör sig förstådd. De av er som följer med svenska kungahuset, kommer säkert ihåg diskussionerna om, huruvida en gymägare som talar Ockelbodialekt är lämplig att bli prins av Sverige.  Men man har ju en drottning som talar med tysk brytning. Sina rötter ska man inte behöva dölja.

Det är bra att kunna olika språk och olika varianter av det svenska språket, men inget av språken  är bättre än det andra. Vi ska vara stolta över vårt modersmål, vilket det än är. Att tala ett språk med brytning behöver inte vara fel: vårt ursprung är definitivt inget att skämmas för.