Alla helgons dag

I dag blir det troligen separata bloggar, eftersom det är ett par saker jag tänkt skriva om - och de är inte riktigt relaterade till varandra. För att börja med Alla helgons dag. Det skulle ha varit min pappas 89-årsdag i dag, om han fått leva. För ganska exakt två år sedan skickades hem från sjukhuset. Hem till mamma, som var 84 år. Hem till ett hem utan hjälpmedel för någon som inte längre är frisk. "Det finns hemsjukvård", löd svaret, när jag diskuterade med sjukhuset. Jo tack. Fastän hemvårdare skulle komma fem gånger i dygnet, hjälper det inte. De har så kort stund med varje kund, att den sjuka ändå skulle få ligga många timmar och frysa på golvet, t.ex., innan de kommer nästa gång.  Och egna barn då? Javisst, man gör vad man kan. Men jag är inte sjukvårdsutbildad. Och någon ska försörja familjen. Och jag var inte stark nog att lyfta min pappa när han föll. Och för partnern blir det ingen ro. En sak lärde jag mig: jag kommer att vägra att ta hem någon dödssjuk innan det praktiska är ordnat: hjälpmedel från hjälpmedelscentralen, vem jag ska kontakta vid frågor, vem man ska kontakta i nödfall,  ha klart med hemsjukvården vad det är de kan hjälpa till med osv. Det låter hårt, men det är ju för den sjukas bästa. Tyvärr är det så, att när man är i den här situationen tänker man inte längre klart. Den sjuka vill hem, sjukhuset vill bli av med dem och så säger man OK. Trots att man ser att det inte kommer att gå. Det gick inte hos oss heller. Han kom hem på allhelgonadagsaftonen. På tisdagen kväll fanns han inte mer. Allt kom över mig i dag, när jag var till kyrkan med mamma. Efter två år, finns saknaden fortfarande kvar.  I dagens gudstjänst sjöng en grupp unga män en väldigt vacker sång i samband med ljuständningen. Jag tror att de var barnbarn (och eventuellt bar) till en av de avlidna. Ja, en kvinnlig kör sjöng också fint, men i dag var det de unga männens röster som tilltalade mig. Kanske för att det är så ovanligt att unga män sjunger i kyrkan. Igen denna gång konstaterade jag, att jag borde ta mig i kragen och gå i kyrkan oftare. Jag känner mig stressad på jobbet. Min kalender är i princip fullspikad och jag kommer antagligen att bli tvungen att jobba hemma i morgon, för att planera måndagens lektioner. Jag hann inte i fredags. Och jag hinner inte planera tisdagens lektioner på måndag, eftersom jag ska undervisa halva måndagen och sätta ihop en tentamen resten av dagen. Vad har det med gudstjänsten att göra? Jo: när jag sitter där kan jag inte göra något. Jag bara sitter och lyssnar och filosoferar över texterna och det prästen säger. Och jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: Även om man inte är troende, kan ett kyrkobesök vara avstressande. I stället för att kritisera musiken, liturgin, predikan, så kan man ju ta det som "min timme". Åtminstone lugnade jag ner mig betydligt. Jag har inte städat i dag och jag har inte gjort så mycket annat heller. Jag gav mig tid att ta en timmes promenad så länge solen var uppe. Skulle jag inte ha varit till kyrkan är risken stor, att jag skulle ha använt helgdagen till storstädning.

Kommentarer

Populära inlägg