Taivaslaulu

Jag håller som bäst på och läser Pauliina Rauhalas bok "Taivaslaulu". Den rör sig i gammallaestadianska kretsar i Uleåborgstrakten. Det märks att skribenten är bekant med rörelsen och dess tänkesätt. Boken är också intressant, eftersom den dels har ett poetiskt språk, dels förekommer utdrag ur en blogg, dels förekommer fiktiva samtal där talspråk används. Eftersom finska inte är mitt modersmål, tog det ett tag innan jag kom in i boken. Jag borde läsa den flera gånger  för att se djupet i den. Innehållet gör mig tidvis ledsen. Det är bara de som hör till Rörelsen som är rättroende. Alla andra är otrogna. Det kan sedan gälla präster, andra kristna församlingar osv.  De som inte hör till rörelsen kan man inte hälsa med "Guds Frid". Det märktes speciellt på ett ställe i boken, där en av huvudpersonerna får besök av sin pappa, som har ett allvarligt ärende. Då hälsas inte sonen med "Jumalan Rauha" längre.

En annan sak som gör mig ledsen är tänkesättet att kvinnan blir frälst bara genom barnafödandet. Och att alla andra kvinnor har orkat med det, så den som inte orkar är en dålig kristen. Och "hoitokokoukset" som man kallades till och som kunde hålla på till mitt i natten. Om det är själavård, så vill jag inte ha någon själavård. Jag har svårt att tro att någon på fullt allvar kan tro att det man gör på det sättet är för en annan människas eviga väl. Samtidigt har jag hört om motsvarande fall t.ex. inom frikyrkligheten. Man kan vara mera kärleksfull mot de "otrogna" än mot de egna som anses fela.

Boken beskriver en verklighet som skrämmer mig. Samtidigt börjar jag se en ljusning för huvudpersonerna. Jag är medveten om att boken är fiktiv - men jag tvivlar inte på att det finns sådana som upplevt det som beskrivs i boken.

Boken har ett intressant grepp, och den ger mycket att tänka på.