Like a rockstar
Filmen Like a rockstar är en dokumentärfilm som följer Vasabandet Sturm und Drang under många år. Jag hör till dem som tjusades av André Linmans sång - och ännu sommaren 2013 när bandet spelade i Jakobstad ("det var länge sedan vi hade så stor publik") kunde jag inte annat än konstatera att det är ett vackert barn som sjöng vackert. Nåja, han är vuxen nu, men inte så många år äldre än mina egna pojkar.
Filmen väckte många känslor hos mig. Dels avsky "men hur gick föräldrarna med på", dels förståelse "de var lika gamla som mina pojkar är nu. Det är klart de levde så där och smet så fort det gick". Det är aldrig lätt att vara förälder. Speciellt inte om man själv är inom branschen och vill att barnet ska få lyckas kanske bättre än man själv.
Det var en modig film. Modigt att låta den sändas. Modigt att visa berömmelsens baksida. Jag tror inte pojkarna var så mycket annorlunda än andra tonårspojkar. En av dem hade förmånen att ha en pappa som är psykolog just för ungdomar. Han pekade i ett tidigt skede på vilka problem han såg. Och i filmen säger André Linman att "Heikki hade rätt i allt". I Vasabladet i dag är André Linman kritisk till talangtävlingar för barn. Han menar att de själva var på gränsen till när man kan hantera berömmelse. Det tyder på en insikt och jag hoppas att den insikten hjälper honom att leva ett bra liv.
Det är lätt att kritisera föräldrarna. Det är lätt att förfasa sig över hur de levde. Det är lätt att förfasa sig över hur en förälders festande skymtade i filmen och där har jag förstås åsikter. Men alla som har barn vet, att vi vill barnens bästa - utgående från våra egna referensramar.
Filmen är skrämmande - livet utanför rampljuset är inte något jag skulle vilja utsätta mina barn för. Samtidigt vet jag att det säkert förekommer en del jag inte vill se bara i mina hemknutar bland helt vanliga ungdomar. Så jag ser den mycket som en väckarklocka.
Och min åsikt om Sturm und Drang och André Linman står kvar: han har en gudabenådad röst.
Filmen väckte många känslor hos mig. Dels avsky "men hur gick föräldrarna med på", dels förståelse "de var lika gamla som mina pojkar är nu. Det är klart de levde så där och smet så fort det gick". Det är aldrig lätt att vara förälder. Speciellt inte om man själv är inom branschen och vill att barnet ska få lyckas kanske bättre än man själv.
Det var en modig film. Modigt att låta den sändas. Modigt att visa berömmelsens baksida. Jag tror inte pojkarna var så mycket annorlunda än andra tonårspojkar. En av dem hade förmånen att ha en pappa som är psykolog just för ungdomar. Han pekade i ett tidigt skede på vilka problem han såg. Och i filmen säger André Linman att "Heikki hade rätt i allt". I Vasabladet i dag är André Linman kritisk till talangtävlingar för barn. Han menar att de själva var på gränsen till när man kan hantera berömmelse. Det tyder på en insikt och jag hoppas att den insikten hjälper honom att leva ett bra liv.
Det är lätt att kritisera föräldrarna. Det är lätt att förfasa sig över hur de levde. Det är lätt att förfasa sig över hur en förälders festande skymtade i filmen och där har jag förstås åsikter. Men alla som har barn vet, att vi vill barnens bästa - utgående från våra egna referensramar.
Filmen är skrämmande - livet utanför rampljuset är inte något jag skulle vilja utsätta mina barn för. Samtidigt vet jag att det säkert förekommer en del jag inte vill se bara i mina hemknutar bland helt vanliga ungdomar. Så jag ser den mycket som en väckarklocka.
Och min åsikt om Sturm und Drang och André Linman står kvar: han har en gudabenådad röst.
Kommentarer
Skicka en kommentar