Den farliga höstttrafiken

I 20 år har jag kört mellan Esse och Vasa i princip minst fyra gånger per vecka. I 20 år har jag fått frågan om jag ser många älgar, om jag inte är rädd för älgarna, om jag inte tröttnar på att köra.

På fråga a) svarar jag nej. Jag har inte sett många älgar. Det har hänt. Men i medeltal en eller två per år.  På fråga b) svarar jag ja. Jag är rädd för älgar. De är stora och man har ingen chans i höstmörkret om en älg får för sig att springa ut rakt framför mig. Dels ser jag inget, dels hinner jag inte bromsa obeorende och dels kan det vara halt. På fråga c) svarar jag att jag varje höst i slutet av oktober hotar med att flytta till Vasa.

Statistiskt sett är älgarna inte det största problemet på E8. Jag har säkert skrivit det förr. Det största problemet är bildårar. Dem ser jag i princip flera av varje dag. Statistiskt är de en mycket större fara för mig, än älgarna. Dessa bildårar  kör om mig där det är gula streck. De kör om mig när det är mötande trafik. Och då håller jag normalt hastighetsbegränsningen och litet över. Ibland, vid dåligt före eller dålig sikt, kör jag förstås inte 80. Dylika dagar förundras jag över att vissa tycks a) se bättre än vi andra b) ha bättre vinterdäck än vi andra c) inte visar respekt för sina medtrafikanter.
Många gånger har jag undrat var poliserna håller hus. I onsdags höll de till på rätt plats. På hemvägen passerades vi av en bil Det var streckade gula streck på båda sidorna av vägen. Det var mörkt. Det kom trafik från andra hållet. Plötsligt blinkade en bil med blåljus i den mötande filen. Tydligen hade poliserna sett vad som skedde. Till bilistens fördel må sägas att hen genast körde till sidan. Jag kan dock säga att denna bilist hade otur. Normalt sett ser jag dylikt flera gånger per vecka.


Kommentarer

Populära inlägg