Positiv pedagogik

I dag deltog jag i språklärarföreningens fortbildningsdag och höstmöte. Minna Björkman föreläste om positiv pedagogik/positiv psykologi.

Kontentan var ungefär, att man inom psykologin under en mycket lång tid koncentrerat sig på psykiska sjukdomar. Den positiva pedagogiken/psykologin koncentrerar sig på hur man ska må bättre i förebyggande syfte. Inte fokusera på svårigheterna, utan förskjuta Gausskurvan så att det är färre som mår riktigt dåligt och fler som upplever att de uppnått det de vill.

Reflektion, känsla av meningsfullhet, känsla av "flow" i det man gör, uthållighet när vi råkar ut för kriser, självkänsla... Hur får vi in det i vårt eget liv, i arbetsgemenskapen, hur överför vi det till de studerande... Det blev ett skrap på ytan, men jag upplever att det har mycket att göra med det jag lärde mig när jag studerade till arbetshandledare.  Vi borde mycket mer tillåta oss att sätta oss ner och reflektera efter en arbetsdag. Reflektera över situationer vi möter, reflektera varför jag gör som jag gör. Reflektera varför jag reagerar som jag gör. Reflektera över arbetsprocesser. Varför gör vi på ett visst sätt? Och vi borde reflektera tillsammans med andra. Utnyttja delad expertis. Ha en arbetshandledare som ifrågasätter, provocerar, ber oss förklara närmare hur vi gör, hur vi känner och hur vi vill ha det. Men tiden finns inte. Arbetsgivaren har inte pengar för dylikt. Vi erbjuds psykolog 5 gånger, men det är ju inte riktig arbetshandledning. Arbetshandledning ska vara kontinuerlig, ha uttalade målsättningar och framför allt ska den sättas in förebyggande. Inte när det redan är kris.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Utvärdering av YAZIO-appen

Bra ursäkter?

Semester i covid-19-tider